Leonie fyller 1 år – vi smygstartar firandet!

Idag är det Leonie’s ett-års-dag, och oavsett hur overkligt det kan kännas är det så sant som det är sagt. Förvisso vet vi ju exakt vilket klockslag hon föddes, men det hindrade oss inte från att smygstarta firandet redan på morgonen med både födelsedagssång och en liten present. Mia hade köpt en häftig boll som ger ifrån sig roliga läten när man släpper den i golvet. Det är också därför det står ”Drop me” på en av lapparna. Leonie gillar ju verkligen bollar, det har vi märkt då hon drar sig till dem, kastar och sparkar dem, och denna boll var inget undantag.

Ikväll kommer våra systrar med familjer över, samt Leonie’s mormor och morfar över för att fira Leonie. Till dess ska Mia baka två fina tårtor och jag ska hinna jobba lite.

Äpplet och trädet

Leonie är snart ett år gammal och nu börjar man se allt tydligare drag hos henne, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Personlighetsmässigt verkar hon vara extremt envis och bestämd. Hon vet vad hon vill och när hon vill ha det är hon väldigt tydlig och kräver det fort. Andra väl utmärkande drag hos Leonie är att hon kan vara väldigt glad och sprallig i långa stunder. Hon gillar att busa, bli kittlad och kittla själv. Hon gillar dessutom att kramas. Hon kramar så gott som allt och alla som hon tycker om. Något av det roligaste hon vet är att bli skrämd. Initialt blir hon precis så skrämd och ”rädd” som man kan tro att hon ska bli, men millisekunden senare skiner hon upp som solen med världens bredaste flin och ett gapskratt. Det är faktiskt lite komiskt att se. Det ligger nära till hands att tro att hon en dag kommer att gilla att åka berg-och-dalbanor, kanske även spökhuset. Buuuuu!

Utseendemässigt tycker jag att hon har varit ganska lik mig rätt länge (detta sa jag ju, bland andra tillfällen, högt och ljudligt i samma sekund som hon föddes). Men på senare tid måste jag erkänna att hon börjar bli mer lik sig själv än någon annan. Självklart finns det likheter fortfarande, i synnerhet specifika drag, som t.ex. ”rynkan”. Mer lika var vi kanske då Leonie inte hade så mycket hår. Nu är hon på god väg att få en bamsekalufs, förvisso med jättefint svall. Påminner lite om… ja just det, när jag var liten, som ni ser på bilden intill.

Men äpplet faller förstås inte bara från ett träd och är det något som man direkt inser kommer från Mia så är det intresset för musik och dans. Leonie älskar musik, både sin egen skiva som går varm i bilen, men också den som vi spelar hemma ibland. Favoritlåten är Rap Das Armas och då vill hon gärna bli buren samtidigt som hon kräver att vi ska rocka loss rejält. Själv bidrar hon med att klappa händerna. Faktum är att vi ibland spelar ”Rap Das Armas” i bilen när hon gråter och skriker som allra mest. Tvärt upphör hon då att skrika och börjar istället fnittra och skratta. Det är ruskigt gulligt att höra faktiskt. Om jag själv får välja skulle jag önska att Leonie blev både dans- och musikintresserad. Kanske inte att hon försörjer sig på det, hon ska ju bli läkare, civilingenjör eller advokat, men att ha det som intresse. Tänk om hon dessutom lär sig att spela gitarr och sjunga för sina föräldrar på ålderns höst. Det skulle vara mysigt.

Klockan är lite mer än 23:30 just nu och det var i princip denna minut för exakt ett år sedan som vi hoppade in i taxin på väg till Södra BB. Det känns som om det vore igår nästan. Året har gått fort samtidigt som vi har massor av saker att fira imorgon, saker som hänt under det gågna året.

Leonie säger ”Pappa”

De senaste dagarna har jag busat ganska mycket med Leonie just innan hon ska lägga sig. Det har förvisso hängt ihop lite med att jag varit lite extra trött på sistone (läs: extremt sjuk på grund av vaccinationen, bland annat). Men Pluttis har i alla fall uppskattat att leka med mig och hon har dessutom kommit på några nya roliga lekar som hon verkar tycka är lite extra roliga.

Första leken kan vi döpa till, ”Slå pappa i huvudet”. Andra leken kan vi döpa till, ”Hoppa på pappas mage” och sista leken kan vi döpa till, ”Bita pappas ben”.

Som ni förstår är det hela en enmansshow som förvisso kräver två personers närvaro, men där bara en får njuta.

Tacken för att man ställer upp på denna enmansshow är att Leonie verkar tycka det är lite extra roligt att ”leka” med just mig. Att säga att hon blivit ”pappig” vore en grym överdrift, men tendensen finns där. Så fort jag lämnar Mia och Leonie för att t.ex. fylla på vattenglaset blir Leonie jättesur och ropar på mig, och det var just under ett sådant här tillfälle som hon idag, för första gången, skrek ut, ”Pappa”. Inte ”Dadda”, utan just ”Pappa”. Jag kan dessutom upplysa om att Leonie inte ännu, riktigt, har fyllt ett år. Således måste barnet vara ett geni!

Vaccinets biverkningar

Man har ju hört en del om biverkningar från vaccinet. Vanligast verkar influensasymptom vara. I mitt fall: Armen värker, huvudet snurrar, musklerna är hårda, jag svettas, jag kan inte röra vänstra armen, jag har haft frossa, yrsel och är konstant illamående. Men det är väl bra att man tagit denna spruta så man slipper få influensan, svininfluensan alltså, för den vanliga influensan kan man fortfarande få utan att ha minsta skydd emot.

Men det fanns dem som det var mer synd om: Leonie hade väldigt svårt att somna igår och hon hade varit både trött och grinig dessförinnan. Rätt som det var kräktes hon rätt mycket i hela sängen. Just som vi bytt lakan kom det en omgång till och Mia blev lite orolig och ringde sjukvårdsupplysningen. Efter ett lugnande samtal lyckades i alla fall få Leonie att somna. Därefter vaknade hon ett par gånger och var helt hysterisk. Då blev Mia orolig, men jag misstänkte att det säkert berodde på att Leonie var hungrig då vi inte vågat ge henne ny välling efter kaskaderna, vilket hon mycket riktigt var. Efter en rejäl flaska nattavälling somnade hon om som en sten och vaknade lycklig som ett barn. Nu verkar alltså allt vara frid och fröjd igen och förhoppningsvis ska alla må bra ikväll. Bäst verkar Mia ha mått även om hon också haft lite feber, frossa och yrsel.

Nikon D700 med Nikor 24-70mm 1:2.8 – Min nya kamera

Jag har en bekännelse att göra… jag köpte en nya kamera på fotomässan. Det gick ju inte att låta bli. Idag fick jag hämta ut den och den är minst sagt fullständigt grym. Nu känns det som om fotoådran har vaknat till liv igen och det är dags att leta motiv. Kameran är fullständigt fantastisk och inte gör objektivet upplevelsen sämre heller. Men fattas bara… Jag kan nu ta kort i nästan totalt bäckmörker på ISO 6400 utan särdeles mycket brus. Går man ner till 3200 är det så gott som brusfritt så länge man kan se sitt motiv med blotta ögat. Självklart knäppte jag av några bilder på Leonie, ett hundratal stycken närmare bestämt. Det är lätt hänt med en kamera som avfyrar 8 bilder/sekund. Här är i alla fall ett litet smakprov tagna med nya gluggen och ISO på 800 i svagt glödlampsljus.

Svininfluensan

Ryktet sa att Fruängens vårdcentral skulle få in några doser svininfluensavaccin idga, och eftersom vi inte har lust att förspilla mer tid än nödvändigt på att vänta med att bli vaccinerade åkte vi alla dit för att försöka få en spruta. Mia och Leonie åkte under dagen medan jag fick åka dit efter jobbet. Egentligen var det bara riskgrupper som fick vaccinera sig, dvs bara Leonie och jag. Leonie för att hon är liten och jag för att jag är vårdpersonal. Hur Mia lyckades smöra till sig en spruta av Anna-Lena vet jag inte, men jag har hört något om okända allergier som upptäcktes väldigt nyligen och som försatt Mia till riskgruppen.

När jag kom dit och ställde mig i kön visade det sig att jag varit ute i grevens tid. Två minuter efter att jag kommit stängde man dörrarna då vaccinet var slut.

Medan jag stod i kön träffade jag på: Edvin, Rebecka, Cornelia, Wilhelm, Ingrid och Tove. Av dessa var det dock bara Cornelia och Tove som hörde till riskgrupperna. Wilhelm var ju för liten.

Leonie vill inte sova

Idag var Marie på besök. Mia skulle lägga Leonie och försvann i över 2 timmar… Allt för att ”den lilla” vägrade somna. Men Mia visade sig styvnackad och skulle minsann inte låta Leonie vinna, och till slut vann Goliat, även denna gång. Som tur var fanns deserten: vaniljglass, maräng och kolasås kvar.

Fotomässa – många leksaker

Även denna dag har passerat med ganska många ärenden uträttade. Men för Leonie’s del var nog ändå höjdpunkten att få åka hem till Mormor och Morfar och äta pannkakor. Tyvärr fick jag inte med mig något bra kort från detta, men nog kan jag skriva under på att pannkakor verkar vara en favorit i alla fall. Det blev hela 2.5 pannkakor som försvann ner i djupet av Leonie’s mage, eller rättare sagt 2.0 i djupet av Leonie’s mage och 0.5 i djupet av Sammy’s mage.

På eftermiddagen åkte jag till fotomässan och kikade på en massa fotoprylar och fina utställningar. Mia och Leonie avböjde åter att följa med med hänvisning till de ökade riskerna för eventuella förkylningar och svinsjukdomar som stora folkmängder faktiskt innebär. Själv fann jag i alla fall utställningen mycket intressant och fastnade förstås för en kamera jag dregglat över länge. Såg ni kortet lite längre ner på sidan taget på Leonie med Mia i röd tröja skymtandes i bakgrunden? Kortet är taget med en väldigt fint och ljuskänsligt objektiv, men tyvärr klarar inte min D200 av att återge det höga ISO-talet utan kraftigt brus. Den observanta ser ju hur grynig bilden är. Men de nya kamerorna som dessutom har en fullformats sensor i det gamla hederliga 35mm-formatet fångar ofantligt mycket mer ljus och kan återge ISO-tal upp mot 6400. De kort jag testade i mässlokalens belysning var långt över förväntan. En sådan kamera måste jag ha någon gång, i alla fall om jag ska kunna ta riktigt fina kort på Leonie, eller hur?

På kvällen roade vi oss med att köpa med oss Indisk mat som vi tog med och åt hos syrran och Stefan. Då fick vi också se lite mer detaljerade planer på deras kommande kök, i huset de alldeles strax ska börja bygga.

Pluttis aktar fingrarna

Jag vet inte hur många gånger som Leonie har dragit ut lådor och sedan försökt sjuta in dem igen. Tanken har varit god, men fingrarna har alltid kommit emellan. Men nu verkar det faktiskt som om hon förstått att man inte ska stoppa fingarna emellan. Det tyder på att barnet är ett geni tycker jag.

Stressig lördag

Igår, lördag, var jag borta ganska mycket. På förmiddagen spelade jag tennis med Julio medan Mia var hemma med Leonie. Efter tennisen åkte vi alla iväg till Söder och fick en av mina iPhones upplåsta av en kompis till en kompis. Därefter åkte vi vidare till Barkarby för att lämna in mina nya golfklubbor för omgreppning. På vägen dit somnade Leonie. Efter att ha uträttat även detta ärende begav vi oss hemmåt. På vägen kom vi på att vi var jättehungriga och köpte därför med oss hamburgare som vi åt hos Hans och Ingela eftersom vi ändå åkte förbi Gullmarsplan på vägen hem. Strax efter detta släppte jag av Mia och Leonie hemma medan jag själv åkte och köpte nya torkarblad till Volvon. Det var som vanligt en gåta i sig att få på de nya bladen med nya fästanordningar. Klockan sprang iväg och det var dags att svida om för tat bege sig på fest. Mats fyllde ju 34 för inte så länge sedan och bjöd på middag och dricka ute i Åkersberga. Eftersom Mia inte vill riskera att Leonie drar på sig någon förkylning inför vaccineringen mot svininfluensan på tisdag stannade dem hemma. Istället åkte jag dit med Sofie som kom och  hämtade mig

Flicka i korgen

Det är allmänt känt att Leonie är galen i elektriska sladdar och fjärrkontroller. Allra roligast brukar hon ha med fjärrkontrollen som går till tv:n i sovrummet. Får hon väl tag på den kan  hon roas sig med att bita på den i säkerligen 30 minuter utan att trötta. Allra roligast är det att se hennes min när hon råka byta kanal, då blir hon väldigt förvånad och undrar vad som hände. Som ni förstår verkar hon inte ännu ha förstått att fjärrkontrollen kan styra tv:n, utan snarare är det kanske på grund av att mamma och pappa hela tiden trycker på den som gör att den blir extra intressant. Hur som helst, idag skulle Mia rensa i garderoberna i sovrummet och ville däför helst vara ifred. Så istället gick Leonie och jag ner i källaren och satte oss och tittade på en dokumentärberättelse om hur det gick till när norrmännen för första gången hittade sin olja. Medan jag var som uppslukad av programmet hittade Leonie min korg full av fjärrkontroller. Där finns fjärrkontroller till tv:n, digitalboxen, dvd-spelaren, en multifjärrkontroll och två ytterligare fjärrkontroller som man kan styra strömbrytare med. Snacka om att hon var i paradiset. Roligast var dock att hon ägnade lika mycket uppmärksamhet åt korgen som alla kontroller låg i som att leka med själva kontrollerna, och allra gulligast var det när jag kom på henne med att ha krupit in i den lilla korgen själv och satt sig.

Vår lilla trollunge

Kärt barn har många namn sägs det. Vårt kära barn har många miner och stilar. Nu senast är det ”troll-unge-looken” som dyker upp titt som tätt. Det beror förstås på att håret börjar bli så långt att det lätt blir ruffsigt när hon sovit eller legat knepigt i bilstolen. Hur som helst var det bara för gulligt för att motstå att dokumentera det. She’s got the look, the troll-look!

Leonie hjälper till med tvätten

Barnarbete är tydligen förbjudet, så därför kan jag ju inte skriva att jag redan satt vår lilla dotter i hushållsarbete. Kanske får jag ägna detta inlägg åt att beskriva hur vi lärt vår dotter att skilja på olika färger och att vi gjort en liten lek av det som egentligen var rena rama barnarbetet. Skämt åsido, det blev inte ens sorterande gjort för Leonie’s del. Om  något så har hon använt våra mycket prydligt upplagda tvätthögar till hopp kuddar och lekhörnor. Det som varit så fint sorterat blev snabbt osorterat och hastigt blandat med allehanda färger och andra högar, och det dröjte inte länge innan alla högar var som bortblåsta och hela golvet snabbt hade förvandlats till ett enda klädhav. Men det var gulligt att se och om något var det kanske en läxa för Mia och mig att inte låta tvätthögen samla sig så stor innan det är dags att tvätta kläderna.

Svininfluensan härjar i stan

Tyvärr syns det inte på detta kort hur lång den alldeles gigantiska kön till vaccineringen var. Som alla vet vid det här laget härjar svininfluensan och eftersom Mia är livrädd att jag, som är den som är mest exponerad mot omvärlden av oss alla i familjen, ska dra med mig svinis hem och smitta Leonie var jag tvungen att åka iväg tidigt från jobbet och köa för att få mig en spruta. Idag skulle det levereras ca 500.000 doser vaccin till landets alla vårdcentraler, och Segeltorps Vårdcentral, bland andra, skulle få ett gäng doser. Så det vara bara att styra kosan dit och ställa sig i den gigantiska kön som säkerligen var dryga 200 meter lång. Kortet är taget när jag kommit mer än halvvägs fram. Jag fick stå och frysa fingrar och tår av mig  i över en timme innan jag kom in innanför dörrarna. Väl inte var det så lång kö att jag fick stå och vänta i nästan en halvtimme till. När jag var nästan framme och då det bara vara ca 15 personer framför mig ropade en sjuksyster ut att vaccinet var slut. Kunde de inte sagt något lite tidigare undrar jag? Usch!

Stapplande steg på egen hand

Leonie har redan tidigare tagit något enstaka stapplande steg innan hon handlöst kastat sig i antingen Mia’s eller min famn. Men idag tog hon ett par stapplande steg på stället där hon stod. Hon kom alltså ingenstans, men hon lyfte fötterna och omfördelade vikten ett par gånger innan hon ramlade på rumpan. Min poäng är att det börjar verka som om hon förstår att hon kanske int måste krypa överallt och att hon kanske själv förstår att hon kan lära sig gå. Redan nu knatar hon runt bordskivor och andra hinder rätt snabbt, så det är nu bara en tidsfråga innan hon tultar omkring och rycket och sliter i precis allt vi inte har plockat undan.

Jag försöker köra hårt med Leonie nu, därför blir det ”pappa”-träning för hela slanten. Men hon envisas med att kalla mig för ”Dadda”. Nåja, det är ju tanken som räknas, trots allt. Dessutom är det så obeskrivligt charmigt att komma hem efter en lång dag på jobbet och mötas av en liten flicka som verkar tokglad över att man är hemma igen. Leonie brukar rusa fram till gallret mellan köket och hallen, skratta högljutt och klappa händerna frenetiskt. Det är otroligt mysigt att mötas på det sättet!

Leonie säger ”Pappa”

Förvisso säger Leonie inte riktigt ”Pappa”, utan snarare ”Dadda”, men jag blir lika glad för det eftersom det idag blivit konstaterat, bortom allt rimligt tvivel, att det är ”Pappa” hon menar. Jag har hört henna säga ”Dadda” tidigare i försök att säga efter mig när jag säger ”Pappa”, men då har man ju inte vetat vad hon egentligen menade. Men idag då jag kom hem från jobbet började Leonie genast tjuta av glädje, klappa händerna frenetiskt och ropa, ”Dadda, dadda, dadda…”.

Alltså, den 10:e november 2009…. bortom allt rimligt tvivel!

Fars dag och Lejon(ie)

Vi har fortsatt att fira fars dag hemma hos mormor och morfar. Mormor hade lagat slottsstek med kokt potatis och brunsås, något som vi försökte mosa ihop till Leonie också. Dock verkade det som om hon föredrog sin burkmat då det kanske blev för många nya smaker på en gång. Mia hade köpt ett ”head cover” till Hans i skepnaden av ett lejon, och gissa vem som gick loss på lejonet… Lejonie förstås! Även mamma som är maskottokig såg sin chans att kramas lite med både fejkmaskoten och Lejonie.

Leonie sjunger på Fars Dag

Idag är det andra söndagen i november, dvs Fars Dag. För första gången blev jag därför också firad som pappa med en liten present från både Mia och Leonie. Som om barnet inte redan var ett konstaterat geni lyckades hon åter  bevisa det genom att ha skaffat fram ett par skinnhandskar åt pappa, just sådana som jag önskat mig en längre tid. Fantastiskt Leonie. Stort tack!

All uppståndelse som den tidiga morgonen innebar gjorde förstås att den lilla damen blev trött och efter några timmar ville ta sig en powernap. Precis som om hon förstod att det var fars dag bjöd hon till med att somna på min mage. Det är så otroligt gossigt när hon somnar så, på min mage, med huvudet inborrat i min hals. Tyvärr är det inte ofta hon har ro att somna så, men då och då händer det ju bevisligen. Jag lyckades i alla fall sjunga henne till sömns, och jag tror faktiskt att det var första gången som hon ”sjöng med” till Imse Vimse Spindel. Det lät i alla fall som om hon försökte sjunga med, eller ”nynna med” ska jag säga.

Vällingtajm är supertajm

Det finns få saker som uppskattas så mycket som vällingen. Långt innan vällingen är färdig börjar Leonie hoppa och sprattla och väsa lustiga läten. Dröjer det för länge övergår detta mycket charmiga beteende till ett smått monsterliknande uppförande. Så det gäller med andra ord att vara snabb i svängarna. I kväll var mormor och morfar på besök och fick endast se en glad Leonie.

Stilstudie vid matbordet

Idag fick jag åter lite feeling för att ta några stilkort på Leonie där hon satt vid matbordet. D200:an fick jobba hårt, åter med 50mm-gluggen utan blixt. Korten blev lite bättre denna gång, men helt nöjd är jag inte. Det saknas en upplättningsblixt helt klart. Men korten visar i alla fall de många miner som Pluttis kan framkalla. Alla lika gulliga och charmiga på sitt sätt.

Stilstudie från golvet

När Leonie idag kröp runt på golvet infann sig ett bra läge att ta någar kort och bekanta mig med ISO-inställningarna hemma. Jag använder i detta fall 50mm-gluggen utan blixt och har istället fått skruva upp ISO rejält. Tyvärr klarar inte min Nikon D200 att återge bilderna utan brus trots att brännvidden på objektivet är f1.8. Bilden till vänster ser jag som mer stilmässig medan den högra är relativt rött upp och ned med en liten beskärning kring huvudet. Fotograferingen kan man ju tycka vad man vill om, men motivet är ju bedårande alldeles oavsett.

Pyjamasstudie av en sötnos

Eftersom den här bloggen, sitt namn till trots, inte längre tycks ha ett minsta dugg med mig själv att göra så passar jag nu på att lägga upp ett par idokort till på den lilla sötnosen. Bilderna togs idag medan Mia var på gymmet och jag gjorde Leonie redo för natten. Just innan vi skulle gå och lägga oss försökte den lilla sötnosen leka kurragömma en sista gång. Men den gick jag förstås inte på. Marsch pannkaka till sängen med Leonie i ena handen och vällingen i andra. Smask och godnatt!

Leonie lär sig göra pannkakor

Eftersom det verkar som om pannkakor är det bästa Leonie vet tänkte vi att det var bäst att hon får lära sig hur man gör dessa. I synnerhet om hon ska kunna göra dem själv till sin ettårsdag. Leonie var en extremt duktig elev och visade mycket stort intresse för i synnerhet gräddningen, men också vispningen. Allra roligast var det tydligen när pappa tappade ett helt ägg i skålen istället för att kläcka det mot kanten. Eller kanske var det inte Leoni som skrattade högst… kanske var det Mia… Oavsett hur kul det nu än var att titta på när pannkakorna blev till verkade ändå höjpunkten för Leonie vara att få smaska i sig dem.

Leonie dricker ur glas

För mig var det första gången att se Leonie dricka ur glas, men tydligen har det hänt vid ett tidigare tillfälle, för ca en vecka sedan, då Mia glömt ta med Leonie’s mugg. Det var hur som helst kul att se Leonie’s reaktioner. Det känns som om det var mer spännande att få uppleva drickandet än vad det faktiskt var gott med vatten. Varje gång hon druckit tittade hon upp med en alldeles konfunderad, men jätteglad min och hon ville absolut dricka både igen och mer. Jag fick slita glaset från henne innan hon släppte taget om det.

Strax före läggdags

Släpper man lös den lilla sötnosen strax innan läggdags så får man räkna med att det ska lekas en sista gång också. Idag blev det rusning till leksakslådan, i vanlig ordning. Fram med allt, för att inte leka med något. Så går det ofta till. Vi måste snart skaffa ytterligare en låda med leksaker som vi då och då kan skifta leksakerna mellan. Ett trick jag förstått fungerar mycket väl på barn.

Middag hos farfar

Efter att ha varit på kyrkogården var Mia och jag hembjudna till pappa och Azeb, så även Leonie förstås. Enligt etiopisk tradition skall släktingar till de nygifta turas om att bjuda brudparet på middag en hel vecka efter brölloppet. Eftersom vi reste bort mer eller mindre direkt efter brölloppet fick vi en chans att ta igen på traditionen i efterhand. Leonie har som vanligt svårt att sitta still och vill hellre slita ut alla farfars böcker ur bokhyllan. Det slog mig efterhand att jag tror vi åkte därifrån på kvällen utan att ha plockat upp böckerna efter oss: Aja baja!

Alla helgons helg

Idag är kanske den mest besökta dagen på hela året på kyrkogården och det är självklart att även vi ville följa med pappa och Göran till farmor och farfars grav. Även Mia och Leonie följde med även om det kansket inte var så intressant för dem. Den stora gravstenen har ännu inte kommit, men det lär inte vara så långt kvar innan den är på plats.

Det känns både vemodigt och sorligt att stå vid någons grav. I synnerhet då man verkligen saknar den som ligger i graven. Det är många tankar som hinner passera medan man står där. Mest funderade jag på fina minnen från tiden då både farmor och farfar var kärnfriska och orkade röra på sig helt och hållet utan hinder eller besvär. Det var tider.

Frukost med Sofie och Jocke på Xoco

Idag kom jag hem. Jag hann dock inte mer än landa innan vi om på att vi bokat frukost med Sofie idag. Sofie själv hade också glömt och bokat frukost med Jocke. Jocke visste inte om att vi hade bokat med Sofie, men blev glad för det. Sagt och gjort, alla möttes upp på Xoco på Rörstrandsgatan för lite god frukost, om än rätt dyr. Mia blev imponerad av chokladen som gjordes genom att smälta ”riktig” choklad. Leonie var dock inte speciellt imponerad över frukosten och verkade mest vilja åka hem igen. Sagt och gjort, Sofie följde också med en sväng.

Leonie leker på golvet

Åter är detta bilder som Mia tagit medan jag var borta. När man springer omkring för att släcka de bränder Leonie tänder är det lätt att glömma de dagar då man inte kunde lägga henne ifrån sig, de dagar då man inte ens fick sätta sig ner med henne, även om hon låg i famnen. De dagarna är nu sedan länge förbi och självklart är det numer mycket roligare när hon får krypa omkring på egen hand och utforska hemmet. Det underlättar ju dessutom att man faktiskt kan sätta ner henne och låta henne leka på egen hand också.

Leonie och Ivar leker

Jag har förstått att Leonie och Ivar har fått en chans att leka med varandra idag. Dessa kort tog Mia och jag måste säga att färgschemat blivit alldeles perfekt. Det är roligt att Ivar och Leonie verkar gå så bra ihop, även om jag har hört ryktas om att min dotter kan vara ganska ivrig, temperamentsfull och viftande med sina leksaker. Hon är bestämd och visar minst sagt vad hon vill och vad hon inte vill. Hur som helst är det i alla fall kul att barnen nu börjar se ut som om de faktiskt uppskattar varandras sällskap. Skillnaden de båda emellean, två månader, känns snart helt obefintlig. Tänk om de båda kommer att hålla kontakt hela livet… man vet aldrig. De verkar åtminstone ha klädstilen gemensamt, även om Leonie tycks klä sig aningen mer hipp-hopp-mässigt.