24/11-2001

*Brrrr*, kallt kallt och jävligt kallt var vad det var i bilen. Hela 3 gånger vaknade jag av att jag frös. För att minska frossan var jag tvungen att slå på bilmotorn och sätta igång värmen. De första minuterna, innan värmen börjat komma, piskade förstås inte in annat än kall luft från utsidan av bilen. *Brrrr*, kallt kallt och jävligt kallt.

Nåja, efter att ha varit på hotellet, borstat tänderna, klätt på mig mina tre tjocka tröjor mm kände jag mig redo för att åter bege mig in i parken. Jag parkerade vid ”Desert View” som ska vara en av de bättre utkiksplatserna. Detta kunde jag förstås inte verifiera då det var bäcksvart ute. Jag parkerade i alla fall vid sidan av vägen. Ensam ute i skogen var jag. Lite obehagligt var det. Man vet ju inte vad/vem som kan närma sig bilen mitt i natten då man ligger och sover. Jag låste förstås alla dörrar och stoppade bilnycklarna i fickan.

Jag hade ställt klockan på 05:30. Soluppgången skulle enligt hotellpersonalen ske vid 06:13 (Min tid. Mina klockor ändrade jag aldrig). Dock börjar man ju lära sig hur inkompetenta amerikaner beter sig, varav väckrklockan ställdes med god marginal.

Jag steg i alla fall ut ur bilen direkt då alarmet gått av. Ovanligt pigg. Kanske mest för att jag frös så mycket att jag ville skutta omkring och värma mig lite. Tji fick jag. Det blev nästan bara kallare. Dock kunde man börja ana början på soluppgången, och jag blev genast gladare för att jag inte litat på hotellpersonalen.

Timmen som kom var bland det vackraste jag någonsin beskådat. En tyst och stilla soluppgång över Grand Canyon. Sakteliga såg man hur klippväggarna började få färg. Många färger, olika färger, otroligt vackra färger som jag hoppas ska ha fastnat på kort. För att vara på den säkra sidan tog jag massor av kort. Jag var nästan ensam vid utkiksplatsen. En äldre herre som också var där började prata lite med mig. Jag berättade att jag var ute och reste impulsivt, och han föreslog genast att jag skulle fara ca 3 timmar söderut mot Sedona, där det fanns enorma röda stenar. Utan att egentligen veta vad han pratade om for jag dit.

På vägen till Sedona körde jag genom otroliga landskap, helt olikt ökenlandsapet jag kört genom på vägen till GC från Las Vegas. Jag kom så småningom till Flaggstaff där jag körde in på Mc Donalds och beställde hamburgare, vilket förstås var lönlöst eftersom de bara serverade frukost. Det fick bli två enorma bagles med ägg och kött. Sen bar det av mot Sedona.

Strax innan jag kom fram till Sedona körde jag genom ett enormt vackert landskap. Det påminde lite om svenska hösten med många lövträd. En serpentinliknande motorväg snirklade sig mellan träden och ner genom djupa dalgångar. Trots att jag fortfarande inte var allt för långt från GC körde jag nu ner genom en systerravin till den stora bjässen. Dock med betydligt mer vegetation. Längs vägen fanns gamla trähus som lade ytterligare charm till den i övrigt så underbara naturen. Jämte highway 1 måste detta, Route 89A, ha varit den näst vackraste vägen jag någonsin åkt på.

Jag stannade och frågade en äldre man med sin dotter om det var långt kvar till Red Rocks, och han svarade att jag nästan var framme. På min fråga om det kostade pengar att se dem skrattade han och sa att det minsann var gratis. Fantastiskt tänkte jag. Något som är gratis. GC hade ju trots allt kostat mig 20 dollar i inträde.

När jag så kom fram till Red Rocks förstod jag varför mannen med dottern hade skrattat. Red Rocks var enorma klippväggar, liksom GC med olika sedimentlager, bara det att alla sediment var röda. Det är svårt att förklara hur det såg ut, men det påminde om indianlandskap, fast med lövträd omkring sig.

Efter att ha passerat Sedona förstod jag att jag inte skulle hinna till SF samma dag, och tänkte att jag lika gärna kunde köra söderut genom Phoenix. Mest för att ha varit i Phoenix. Jag stannade utanför ett enormt nöjesfält där jag hittade en Macey’s. Eftersom det var två dagar efter thanks giving hoppades jag kunna hitta något fint på rean. Men det gjorde jag förstås inte.

Min nästa plan var att försöka ta mig till LA. Om jag kunde få tag på Yeshi kanske jag kunde natta hos henne och fara upp till SF på söndagen, dagen därpå vill säga. Men jag hade inga minuter kvar i min mobil, och fick därför leta upp en vanlig telefon. Dock kostade det 4.50 dollar att ringa från Arizona. Jag hade förstås inte lust att betala så mycket, utan tänkte att jag får åka till LA och ringa därifrån. Framförhållning, vad är det.

På vägen mot LA fick jag nästan slut på bensin. Mitt ute i öknen började förstås tankarna flocka sig om vad som skulle hända med mig om jag blev stående. Precis som jag var som mest nervös kom så en mack. Från macken kunde jag även ringa billigt. Det visade sig att Yeshi var hemma, och jag fick gärna komma över.

Resten av resan till LA var något av det värsta jag varit med om. Först körde jag genom sandstormar. Ibland trodde jag att jag skulle få stenskott i vindrutan av alla småstenar som verkade flyga omkring. Just som sanden slutade piska rutan började det regna. Och som det regnade sen då. Det blåste dessutom så mycket att jag nästan trodde att bilen skulle blåsa av vägen. Jag saktade ner rejält och insåg att resan till LA skulle bli väldigt lång, vilket den också blev. Sandstormar, orkaner och regn följdes av enorma bilköer på vägen in till LA. Till slut kom jag fram, helt överlycklig av att få ta en varm skön dusch och bara koppla av till sorlet av en Baileys som rann genom min strupe.

Den kvällen satt vi uppe och pratade till 03:00. Jag visade förstås alla mina bilder också.

~ av Aktievinst på 24 november, 2001 @ 10:28.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: