7/1-2002

Julhelgen i Sverige var helt suverän. Förutom att träffa familjen fick jag en chans att träffa alla vänner. Man inser att det kanske inte har hänt så himla mycket medan man varit borta, det är nästan som om jorden stått still på vissa ställen. Å andra sidan vet jag ju precis hur det är. När man är ”hemma” är det så lätt att tänka att man har allt och alla precis runt omkring sig, och så blir det bara inte av att man tar sig för skojiga utflykter och annat. Själv ville jag mest träffa alla kompisar, partaja och sånt som hör livet till när man bara är 25 år.

Resan tillbaka till SF började som en mardröm, men blev ganska hygglig i alla fall. Redan på Arlanda stod det klart att planet var överbokat, och voulountärer till ett flyg som skulle avgå två timmar senare letades upp. Jag ville egentligen inte vara volountär, men eftersom ersättningen skulle vara hela 400 dollar lät jag mig övertalas. Först skulle jag dock kontrolleras av unga flickan till säkerhetsvakt. Upp med resväskan, ner och rota, förstöra hela packningen och sen säga, ”Jammen det här såg ju bra ut, inga otillåtna föremål här inte”. Nej tacka fan för det. Säkerhetsvakter förstör bara packningen, så det enda orosmolnet som fanns i min väska efter genomsökningen var det bombnedslag som jag nu beaktade. Sakta började jag lägga tillbaka mina kläder, försökte vika ihop dem så som de en gång var vikta. Märkligt nog fick jag nästan hoppa upp och sätta mig på väskan för att över huvudtaget få igen locket. Jag var bra sugen att be säkerhetsvakten hoppa upp och sätta sig på den, men jag tänkte att det kanske inte var det bästa jag kunde göra för att visa min frustration.

Någon volountär behöve jag aldrig bli, tyvärr visade det sig. Nåja, berättelsen börjar då jag stiger ombord på planet och inser att jag har blivit uppgraderad till Bussiness Class, trevligt värre tänkte jag och fortsatte att undra vem den supersnygga tjejen som skulle sitta på stolen bredvid mig skulle bli. Jag vet att ni tror att jag är löjlig, men ärligt talat. Jag har flugit en jävla massa gånger. Har jag någonsin fått sitta bredvid en riktigt läcker puma. Skulle inte tro det va. Och när jag nu berättar om den otroligt vackra varelsen som stegade fram, tittade på sitt boardingkort, slog en snabb blick åt mitt håll (jag satt stel och låtsades läsa min bok), och slog sig ner i fotöljen bredvid tänkte jag att det bara inte var sant. Äntligen fick jag sitta bredvid en superläcker brunett, lagom lång, lagom slank och med ett leende mot flygpersonalen som fick en annan medresenär att undra om jag verkligen sett rätt på mitt eget boardingkort.

En lycka som denna varar dock sällan länge. För det dröjde inte länge innan en helt annat dam i 35-års-ålders stegade fram till våra fotöljer, blängde åt sitt boardingkort och konstaterade att hon och Katinka (ja det var så den heta tjejen hette visade det sig senare) tydligen fått samma placering. ”Åh gud allsmäktige, varför gör du mig detta, vad har jag gjort för att förtjäna detta”, tänkte jag. Min förhoppning var genast att de båda verkligen hade fått samma plats, på så sätt skulle ju den som satt sig först kunna sitta kvar tänkte jag. Men snygga Katinka fick erkänna sig besegrad, och automatiskt så även jag. Hon hade förstås satt sig på fel plats. Hennes plats var stolen bredvid. Jag som satt längst in mot fönstret tänkte, ”ve och fasa över min oändliga otur”, fortfarande satt jag dock och låtsades läsa vidare i ”Vattenmelonen”, min bok.

Den äldre damen slog sig ner och tittade besvärat på mig. Det lyste i hennes ögon att hon inte uppskattade sådana här misstag. Inte jag heller dessvärre.

Men skenet bedrog. Eva, som hon hette, visade sig vara en högst intressant personlighet. Väl berest var bara förnamnet. Hela 3 gånger hade hon varit i sitt favoritland Nepal, och nu var hon på väg till Australien och skulle mellanlanda ett par dagar i SF bara för att hon en natt drömt att hon var på väg till SF.

Tiden flöt och Eva och jag pratade om allt möjligt. Det blev så mycket att jag för ett kort ögonblick nästan glömde bort vackra Katinka som försökte sova bara en stol bort. Nåja, helt hade jag ju inte glömt bort henne. Ständigt kastade jag en blick eller två mot hennes håll för att se om hon möjligen kisade mot mig mellan döljda ögonlock. Men ack så fel jag hade, hon bara sov, sov och sov, som en söt liten docka. Jag är patetisk, jag vet. Kanske vågar jag skriva detta eftersom jag är singel och inte behöver svara för någon. Kanske har alla tänkt samma tankar fast ingen säger något. Mest troligt är förstås att jag är en patetisk människa.

Vi blev mer och mer försenade i alla fall. Till slut var vi så försenade att det hade lönat sig att åka med det andra planet som volountär istället, dessutom hade man ju fått pengar emellan. Nu fick man ingenting istället.

Som alla vet får man inte mycket till mat på flygplanen, och är man en hungrig varg som jag blir man sällan mätt. Ibland undrar jag om man får så lite mat för att det helt enkelt inte ryms mer på brickan, eller om flygledningen är så less på folk som spyr på planet att dem inte vill att man ska äta så mycket. Hursomhelst försökte jag tilltvinga mig en extra brödbulle, vilket var helt lönlöst. Detta var, enligt flygvärdinnan, första flighten hon någonsin varit på där dem endast lastat på EN bricka med bröd. Undrar om hon har lyckats lura någon annan med den kommentaren. Jag blev inte lurad, snarare hungrigare av att se alla andra som åt mycket långsammare fortfarande mumsade i sig härligt varm lax med kokt potatis och god sås. ”Fan”, tänkte jag. Man skulle ha varit en spröd liten Katinka som inte åt mer än 100g mat per måltid.

Märkligt nog var det just Katinka som hörde mig fråga om mer bröd, och eftersom hon bokstavligen inte äter mer än 100g per måltid överräckte hon med glädje sin bulle, invirad i en liten serviett till mig. ”Ho ho”, tänkte jag, ”Hon gillar mig….”. Skämt åsido, jag skojar verkligen bara, jag lovar. Ok, jag är patetisk.

Väl framme i Newark var vi så försenade att Eva och jag missat vår anslutning. Nästa plan skulle gå tre timmar senare, så det var bara till att vackert vänta. Först var man tvungen att gå genom tullen, hämta sitt baggage, och checka in på nytt.

Förutom att man får stå nästan en timme i kö för att komma till tullen, bemöts man av en sur passkontrollant som ställer massa dumma frågor. Första killen jag kom till tittade i mitt pass, sedan på inresapapperna som jag fyllt i. Redan när jag fyllde i mina papper tänkte jag, ”Nils, du är en idiot om du fyller i dessa papper med den enda pennan du har, låna istället en annan penna”. Pennan var nämligen röd. Ni vet, en sån där penna som gör att allt man skriver kommer ut i rött, sån som man inte får använda i skolan eftersom just den färgen är reserverad för sura klimakteriekossor till lärare. Nåja, dum som jag är tänkte jag, ”Ha ha, jag orkar inte be om en annan penna, jag chansar”. Tillbaka till verkligheten. Säkerhetsvakten tittade på mig, tog fram den surt reserverade röda pennan han hade i bröstfickan och drog ett fett kors rakt över mina papper. Sen tittade han på mig och sa, ”skriv om med svart kulspets”. ”Gubbjävul”, tänkte jag. ”Eller blå kulspets”, kontrade han med. ”Pissråtta”, kontrade mina tankar.

Katinka som visade sig bo i New York sedan ett par år tillbaka undrade vad jag höll på med. Eva som kom från Södertälje undrade säkert också vad jag pysslade med.

När jag fyllt i mina papper igen, med blå kulspets, gick jagtillbaka till passkontrollen, men till en annan man. Det var nu ingen kö. ”Konstigt”, tänkte jag, och insåg att det var för att jag nu var sist av alla. Jag gick inte tillbaka till samma kontrollant, utan till en man som såg betydligt snällare ut. Han tittade på mina papper, stämplade och frågade om jag var född i Nepal. ”Jajjemän, Kathmandu”, svarade jag. ”Jasså, är du en gurkha-soldat”, frågade han. Smått förbryllad över om det var en kuggfråga visste jag inte vad jag skulle säga. Jag ville svara ja bara för att det låter lite mäktigt på något sätt. Samtidigt försökte jag hålla mig medveten om att jag faktiskt befann mig på en amerikansk flygplats, alltså innuti landet USA, och här vet man inte vad dem har att säga om nepalfödda svenskar som säger sig vara gurkha-soldater. Så jag tittade uppgivet på manne bakom disken som såg frågande ut över det dröjande svaret och sa, ”Nej, Sir, jag är inte en gurkhasoldat”. Tänk om mina förfäder nu blev besvikna för att jag svikit släktens stolthet eller nåt sånt. Nåja, det kunde ju kvitta, jag var nu officiellt inne i det stora landet, något man tydligen inte kan ta för givet bara för att man har ett svenskt pass och ett visum.

Vid baggageutlämningen stod Eva och Katinka och väntade snällt på mig. Tillsammans stod vi nu sist i kön vidare ut ur flygplatsen. För att göra storyn kort checkade jag in baggaget på nytt, fortsatte upp till disken avsedd för människo-incheckning, och försökte där snällt övertyga tanten bakom disken att jag bara ville åka vidare till SF om planet verkligen bara var två timmar ifrån mig. Jag var ju såååååå trött efter allt resande. Eva ville egentligen inte heller åka vidare. Tydligen var nästa plan också försenat, hela tre timmar försenat. Så istället för att vänta tre timmar totalt sett, fick vi nu vänta 6 timmar. Som kompensation fick vi matkuponger, men inte av United, utan av SAS som vi flugit dit med. Det var tydligen deras fel att vi kommit fram försent och missat vår första anslutning. Vi frågade om United kunde tänka sig att betala hotell för en natt eftersom planet var så försenat. Det kunde dem förstås inte. Hur som helst bokade vi i alla fall om biljetterna för avresa följande morgon. Jag ville hellre betala hotell en natt och se New York nu när jag ändå var där. Ombokningen var inte definitiv, utan vi kunde äta lite först och bestämma oss sedan.

Det blev en hamburgare på T.G.I.F. för SAS räkning. Sen kom Eva och jag fram till att vi skulle stanna fastän vi fick betala hotell själva. Det kunde trots allt vara kul att se New York. Så efter burgaren gick vi tillbaka till disken och sa att vi minsann inte skulle åka med det senare flyget, utan ta ett plan som gick vid 10-tiden morgonen därpå. Eva och jag hade tänkt ta ett dubbelrum i New York för att spara pengar, och när den vänliga tjejen bakom disken (fortfarande kvar vid flyg-incheckningen) undrade om vi ville ha ett dubbelrum eller två separata hade vi ingen aning om att United, trots vad dem sagt tidigare, skulle betala hotellrummet. Rädda för att åka på extra kostnader tog vi ett dubbelrum.

Väl framme på hotellet var det bara att hoppa in i duschen, fräscha till sina gamla kläder och bege sig mot den stora staden.

Eftersom jag hela tiden, sedan jag lämnat Stockholm, trott att jag var på väg till SF hade jag inget annat än en tjock tröja med mig. New York i minusgrader var därför inte helt rätt ställe att vara på. Nåja, vi spankulerade från busshållplatsen ner mot Time Square där vi trodde att vi skulle kunna hitta lite partyliv, vilket vi inte gjorde. Istället gick vi in på Marriott Hotel och frågade vart man kunde gå. Rekommendationen blev China Club, alldeles i närheten. Jag frös, och jag frös. Väl framme möttes vi av världens längsta kö. Folk var minsann uppklädda så det stod härliga till. Helt annat mot SF. Här såg det ut som i Sverige ungefär. Tjejer med långa pälsar, killar i Rockar. Nästan lite för fint klädda tyckte jag som kom i mina jeans och en tjock tröja. Här kommer jag aldrig in tänkte jag. Inte nog med att man ser ut som Usama Bin Ladens son, man har jeans på sig också. Eftersom jag inte hade lust att stå i den långa kön och frysa, bara för att sen få reda på att man inte får komma in i jeans, stegade jag med bestämda steg fram till dörrvakten. Han lyfte undan det tjocka repet och sa med ett vänligt leende, ”Welcome, please step inside”. Va fan är det här tänkte jag. Driver killen med oss. Eva i sin utstyrsel såg om möjligt än värre ut än jag, och ändå står det en smilfink till dörrvakt och tycker att vi ska gå in???? Nåja, snabbt som fan traskade jag in, försökte se ut som om det skulle finnas nån form av pondus eller stolthet i min frusna kropp. Innan jag gick in genom dörren blängde jag åt kön och försökte se viktig ut, ha ha, vad höll jag på med egentligen. Vilket spel, men bra, för jag slapp frysa.

25 dollar i inträde, billigt och bra tänkte jag, det här kan bli kul. Ironin flödar, och det gjorde det också av superheta tjejer. Jag förstod nästan att vi måste ha traskat rätt in i en av New Yorks kändisdiscon, för stället var hett, det låg i luften, och det kände man på nästippen när man såg sig omkring. Nu såg jag ingen kändis på stället, men på deras hemsida har jag i efterhand sett bilder på hela hollywood som tydligen varit där och partajat.

En kul, och trött natt blev det i alla fall. Taxikillen som körde oss hem tog 40 dollar för besväret, vilket var billigare än att köra på taxameter, sa han. Eftersom hotellpersonalen sagt att det kostar 55 dollar tyckte jag att det lät okej.

Nästa morgon var det bara att ta på sig de sura galoscherna igen och bege sig mot flygplatsen, dvs efter att ha intagit en hotellfrukost av brittisk modell. Korv och omelett var givet.

Andra etappen gick smärtfritt. Resan var dock lång, vi hade ju bara flugit lite mer än halva resan dagen innan, dessutom var jag trött och kände mig allmänt eländig. Jag kopplade i alla fall av med en film, ”Serendipity”. En romatiskt kärlekskomedi som fick fantasin att skena en aning. Märkligt nog påminde flickan i filmen otroligt mycket om Katinka. Patetiskt Nils.

Eva fick mitt nummer, jag hämtade ut min väska, jag tog en door to door van hem till Berkeley, flög upp till labbet i min bil, skickade ett par mejl och for hem och sov. Jag somnade 18:00 och vaknade 07:00.

~ av Aktievinst på 7 januari, 2002 @ 10:40.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: