12/1-2002

Jag vaknade ganska tidigt idag, redan vid niotiden, omottligt törstig av okänd anledning. Efter att ha greppat gallon-vatten-flaskan vid min sängsida är jag övertygad om att jag svepta minst halva utan att låta luft komma mellan flaskan och mina läppar.

Klarvaken satte jag mig upp i sängen och började fundera över alla mystiska ting som tycktes ha utspelats kring min person under föregående kväll. Av nån hemsk anledning kändes det nästan som om jag skulle ha varit huvudpersonen i någon osmaklig kriminaldeckare. Föremål för utredning, ja, varför inte den rent av huvudmisstänkta. Jag tog ett par minuter på mig att fundera och reflektera över vad som hade hänt och kom fram till att jag på intet sett styrde över några incidenter alls.

Jag tittade ut och insåg att vädret var förträffligt. Därför blev nästa föremål av hjärnaktivitet att besluta vad jag skulle ta mig för denna fina dag. Jag skulle åka på en liten utflykt, kom jag fram till så småningom. Det fick bli Santa Cruz.

Jag minns faktiskt mina första möten med namnet Santa Cruz. På den tiden bodde jag i Tanzania, och hade en kompis som skatade en hel del. Just det, hans bräda hette Santa Cruz, och jag fick snabbt lära mig att Santa Cruz skulle vara skatarnas Mecka. Så även surfarnas.

Sagt och gjort. En snabb dusch senare var jag påväg till Santa Cruz. Jag tog den lite längre, men lite vackrare vägen över bergen läng väg 17. Hela resan tog inte mer än 1 timme och 40 minuter. Så snart jag kommit in till SC stannade jag på McDonalds, där jag tryckte i mig frukosten. Dvs två BigMac och en liten cola. Därefter skilade jag in på turistinformationen, som jag sett låg precis mitt emot, och frågade efter vägen till de bästa beacherna.

Efter att ha fått en värdelös vägbeskrivning och en lika sopig karta försökte jag hitta till beacherna, men fick snabbt ge upp att förlita mig på kartan. Istället bestämde jag mig för att köra åt det vädersträck som jag ansåg att havet borde ligga åt.

Framme på stranden möttes jag av en stor nöjespark med massor av berg och dalbanor. Alla var öppna och massor av folk köade att få åka. Först när jag stigit ur bilen och börjat gå längs den berömda ”Board Walk”:en insåg jag hur mycket varmare det var här jämfört med SF. Okej, kanske inte mycket varmare, me de få graderna som faktiskt skillde tycktes göra stor skillnad.

Jag gick längs Board Walk:en och tittade på allt från barn som åkte karuseller till vuxna människor som spelade beach volleyball och surfade. Till min stora förtjusning fick jag även se en liten skateboard-park. Nu var den ganska futtig, och inte så stor som man kunde tro att borde ha varit, men det var kul i alla fall.

Det fanns en enormt lång pir som man kunde gå ut på, vilket jag givetvis också gjorde. Därifrån kunde man se tonvis av surfare som låg och väntade på de perfekta vågorna.

Jag ska nämna att jag själv var rejält sugen på att hoppa i vattnet och bada lite, men det faktum att jag inte hade några badkläder, samt att precis alla som låg i vattnet hade våtdräkter på sig, fick mig att ompröva mina funderingar. Istället for jag in till staden, downtown så att säga.

SC visade sig vara en pitoresk liten stad med den småstadsidyll och charm som en solig liten stad ska ha. Endast en huvudgata, Pacific Avenue, tycktes finnas. Längs denna låg massor av mer eller mindre välkända surf-märken, O’Neill, Billabong etc.

Jag köpte mig en kopp kaffe (caramel machiato) på Starbucks och satte mig på en gatbänk för att läsa. Det var verkigen harmoniskt. Där satt jag i en av skatare och surfare mytomspunnen stad och sörplade i mig en fejkad kaffedryck och läste Vattenmelonen, helt ensamt och fridfullt. Det kändes ungefär som om ingen i hela världen visste om att lilla Nils från Sverige var på besök, vilket förstås också var sant.

Det var i alla fall jättekul att ha sett detta mytomspunna Santa Cruz och jag tror säkerligen att det blir fler resor dit. Ikväll skulle jag dock hem. Det var ju lördag, och jag ville ju hitta på fler skojiga saker. Jimmy skulle ringa vid 18-tiden och då skulle vi bestämma vad som skulle hända under kvällen.

När jag satt i bilen ringde Austin från Maryland. Han insisterade bestämt på att jag inte skulle behöva hämta honom imorgon eftersom han inte var helt säker på när han skulle komma. Jag, å min sida, försökte övertala honom att det var hur lugnt som helst, och att jag gärna skulle vilja återgälda att han släppt mig på flygplatsen när jag skulle åka. Vad som bestämdes vet jag inte riktigt, men jag tror att han förstår att det är ok om han ringer en halvtimme innan han behöver hämtas. Vi får se.

Ett telefonsamtal kommer sällan ensamt, varför Jimmy ringde precis efter Austin. Vi bestämde att han, Kim och jag skulle festa för oss själva denna kväll, till skillnad från igår, om ni minns. Dem tyckte tydligen inte heller att sällskapet vi var med hade gjort sitt yttersta för att medverka till en partystämning. Istället gick vi tre till ”Albatross”. En mysig liten pub där man i princip sätter sig runt runda bord, dricker öl och splar spel. Alla möjliga spel. TP, schack, kort, dart, biljard, fyra i rad och så vidare.

Det var ett mysigt litet ställe, och jag hoppas att vi åker dit igen innan det är dags för mig att åka härifrån.

Kvällen avslutades på ”Nations”, ett hamburgerhak jag aldrig tidigare varit på. Nu ljög jag. Alltså, jag har inte varit på Nations tidigare, men det var inte där kvällen avslutades. Jimmy och Kim insisterade på att trötta Nils skulle följa med hem till dem och dricka lite whisky. Något jag inte borde ha gjort. Jag var så trött att jag somnade i deras soffa….

~ av Aktievinst på 12 januari, 2002 @ 10:42.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: