16/2-2002

06:00 ringde klockan, och då var det bara till att stiga upp och klä på sig. Resan till Las Vegas är längre än man tror och det kunde vara skönt att komma iväg i tid. Planen var att ställa klockan på 06:00 och se till att man var iväg absolut senast 07:00. Efter att ha sagt hej då till snälla Marianne bar det iväg exakt 07:05.

Med två tankstopp och ett matstopp var vi i Las Vegas på bara 8 timmar. Det hjälpte förstås att farbror Nils inte var rädd för att bli av med körkortet, det amerikanska körkortet alltså, det jag aldrig hann få medan jag var i USA.

Väl i Las Vegas började eländet. Det var långhelg i och med Presidents Day, samt en volleyballturnerning. Detta innebar att det inte fanns ett enda ledigt hotellrum i hela stan. Till slut kom vi till ett hotell som heter The Venetian, och ligger precis på Las Vegas Boulevard. Damen bakom disken där hade dessvärre inga lediga rum, men lät meddela att hon kunde reservera sista sviten på Belagio som kostade 499 dollar, plus skatt. Jocke, min vän, som inte har vare sig temperament eller perspektiv på pengar lyckades nästan få mig att få dåligt samvete för att jag inte ville betala 250 dollar för den fina sviten, som han såg som den enda utvägen för att överhuvudtaget få tak över huvudet. Själv verkade han inte ha något emot att betala 2600 kronor för en natts boende. Det ska förstås tilläggas att vi hade kollat mängder med motell och hotell innan, och att det på sätt och vis kändes lite hopplöst. Men jag var inte på något sätt på humör att pynta 2600 kr för en natts boende, allra helst med tanke på att vi inte ens skulle vara på rummet speciellt mycket.

Istället jagade vi vidare och hittade så småningom ett hotellrum för 150 dollar plus skatt. Jag tyckte fortfarande att det var åt helsike för mycket, men vad gör man med en skrikande Jocke på halsen. Jag var ju också tvungen att inse att vi hade kollat en hel drös med hotell och att läget såg smått trängt ut. Min plan var annnars att ta ett hotell lite utanför själva staden, men…..

Hotellet visade sig var det mesta sunkiga jag varit med om, efter ett och annat smått hotell ute på vischan i Afrika förstås. Nåja, väl uppfräschade begav vi oss mot Stratosphere Hotell för att åka världens högsta thrill rides. Jocke som är lite höjdrädd var aningen reserverad, men gick så småningom med på att åka bergochdalbanan. Jag trodde nog att han skulle banga ur när det väl kom till kritan, men han bet duktigt ihop och om jag inte misstog mig fullständigt tror jag till och med att han tyckte att det var ganska kul. Bergochdalbanan gick ett par varv längs utsidan på tornet vilket i ärlighetens namn kändes lite pirrigt när det väl började gå undan och man kände krafternas vilja att trycka en ut över kanten.

Jag rusar kanske händelserna lite i förväg här. Innan vi kom till bergochdalbanan fick vi åka hiss upp i 21 miles/timme, dvs 3 våningar i sekunden. Väl uppe på observatoriedeck i tornet, ca 1100 fot ovanför marken, fick vi skåda en syn som slår det mesta. Hela Las Vegas by night tycktes ligga för fötterna. Alla lampor och alla färger lyste upp den stora staden, och med tanke på hur långt åt alla håll lamporna sträckte sig förstås man hur stor staden verkligen är.

Det fanns förstås en attraktion till på taket av denna byggnad, raketen, eller Bigshot som den hette. Det var lite mer än Jocke hade lust att åka, men lite mindre än jag kände mig redo att ta mig an. Jocke fick vänta vid observatoriedecket medan jag åkte. Åkte och åkte? Snarare sköts iväg…. Näst efter bungyjumpet jag gjorde i Zambia var det här det läskigaste jag varit med om. Det var minst sagt en obeskrivlig känsla att skjutas iväg med enorm fart rätt upp i luften. Topphöjden var 1149 fot, vilket kändes högre än…. ja inte vet jag. Bara tanken på att man var uppe och flög i fritt fall 300 meter ovanför marken får mig nästan att bli yr även nu. På något sätt kändes det som om man fullständigt tappade andan, magen krypte ihop och tusan vet om jag inte hade hela magsäcken i halsen för ett litet ögonblick. Nåja, kul var det i alla fall.

Härnäst, begav vi oss till fot upp till den större smeten av vräkiga hotell på Las Vegas Boulevard. Vi satte och slutligen på ett kasino, Casino Royal har jag för mig att det hette. Jag ville egentligen inte spela eftersom jag visste att jag skulle förlora pengar. Men jag kunde förstås inte hålla fingrarna borta och spelade såklart bort en mindre slant. Tack och lov var det bara en mindre slant. Jocke däremot vann 40 dollar. Aldrig tidigare har jag sett någon ha så dåliga kort och ändå konstant vinna…. men han lyckades på något märkligt sätt.

Det får sammanfatta första resdagen på vår road trip.

Åkt vägsträcka dag 1: 600 miles. Totalt åkt vägsträcka: 600 miles.

~ av Aktievinst på 16 februari, 2002 @ 10:55.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: