20/2-2002

När jag vaknade idag insåg jag att jag saknade min jacka. Just det, min jacka med både min kamera och bilnycklarna. Bilnycklarna som jag inte litade på att Jocke skulle klara av att hålla rätt på. Om jag fick äta upp det jag sagt kvällen innan….. Som tur var var Jocke rejält bakfull och inte på sitt allra bästa diskussionshumör, så jag slapp undan lättare än jag förtjänade. Gissa om jag hade ångest ett bra tag under förmiddagen idag. Jag måste ha varit riktigt kalasfull igår. Lika mycket som det är otroligt likt mig att glömma saker, är det olikt mig att klanta mig så här mycket på fyllan. Men men, för att göra en lång histora kort, jag ringde runt till några klubbar jag visste att jag varit på, samt till lite olika taxibolag. Detta eftersom jag inte hade en aning om vart jag kunde ha glömt jackan, eller vilket taxibolag vi åkt hem med. Tyvärr var resultatet detsamma överallt. Ingen hade sett någon jacka. Fan fan fan, vad säger man….

Det var bara till att bita i det sura äpplet och ringa efter en låssmed som bröt sig in i bilen, larmet började tjuta, försöka hitta nycklar som passade, samt duplicera dessa. Det lät enkelt, och med tanke på att tjejen från låsfirman såg väldigt erfaren ut när hon hur enkelt som helst bröt sig in i min bil, tänkte jag att det nog skulle lösa sig trots allt, även om jag inte var överlycklig över den fedta nota som kalaset skulle kosta. 95 dollar plus skatt, samt en borttappad, tämligen dyr jacka och en ännu dyrare kamera. För att inte tala om alla bilder jag tagit under gårkvällen. Aj aj aj, skallebank så det räcker är en samanfattning som ganska väl beskriver mitt tillstånd. Men vad göra……

Det visade sig emellertid att den trevliga damen från låsfirman kunde skapa nycklar åt dörrarna och baggageluckan, men hon rådde inte på tändningslåset. Det alternativ vi nu såg framför oss var att borra upp tändningslåset samt att ersätta det med ett nytt, ett ännu större kalas som skulle kosta ännu mer pengar än de ursprungliga 95 dollarna. Nu snackade vi istället om 135, plus skatt. Medan hon förberedde borrningen med att mäta och passa stickor gjorde jag ytterligare ett försök att ringa till klubben där vi varit sist, och döm om min förvåning då bartendern nu, till skillnad från tidigare på morgonen, minsann hade hittat jackan, med både nycklar och kamera i fickorna. Jag måste erkänna att jag hade mer tur än jag förtjänade denna gång. Men nån gång ska man väl ha det också. Och var jag nu i New Orleans för första gången ville nog gudarna att jag skulle ha en kul och minnesvärd upplevelse, vilket jag utan överdrift fick i allra högsta grad. Jocke också för den delen, även om han mest spankulerade mellan bilen och Wendys medan jag försökte tjitt-tjatta med låssmeden mellan varven av billarmet som tjöt och tjöt totalt okontrollerat.

Ett tag viste vi inte ens om vi skulle få igång bilen, även om låssmeden fixat låsen, då larmdosan ju satt på den, för ögonblicket, borttappade nyckelknippan. Det var lite mer uppjagande än det låtar här vill jag lova.

Jajja, slutet gott, allting gott. Efter att jag betalat låssmeden 40 dollar i serviceavgift för att hon gjort sig besväret och ens kommit ut till oss tog en taxi ner till klubben, hämtade upp jackan med tillbehör och bestämde oss för att gå ned till vattnet och passa på att se lite av staden. Klockan var bara strax efter tolv nu, och vi hade planerat att tillbringa hela dagen i New Orleans, för att senare på kvällen börja bege oss mot Florida.

Efter att ha promenerat genom French Quarters och ner till vattnet, samt bort längs hela ”Månpromenaden”, sett en och annan jazzmusiker framträda öppet på gatan i jakt på en slant eller två, och dessutom tillbaka upp mot centrum beslöt vi oss för att bege oss mot Florida.

Jocke åt som bekant lunch på Wendy’s medan jag väntade på att få tändningslåstet på bilen demolerat. Jag däremot var hungrig som tusan, varför vi vid första bästa tillfälle utanför stan stannade för att äta. Givetvis blev det på en Mc Donalds. Eftersom jag var hungrig beställde jag en Big Mac, två Big n Tasty samt en cheeseburgare. Sen var jag mätt resten av dagen.

Härnäst finns inte så mycket intressant att förtälja. Vi har kommit fram till Tallahassee och tagit in på ett hotell där dem bara hade dubbelrum för rökare kvar. Lite besvikna tog vi detta rum då det ”bara” kostade 55 dollar (för båda) och eftersom frukost ingick. Det visade sig dock att rummet var jättefint och inte alls luktade rök.

Första intrycken av Florida är att det är varmt, lika varmt och skönt som i New Orleans, men ändå lite fuktigare. Båda ställena ligger ju vid kusten, men ändå är det en markant skillnad vad gäller fuktighetsgraden.

Imorrn tror jag att vi ska bege oss mot Jacksonville, och Daytona där vi ska plocka upp en förgasare åt pappa, samt eventuellt se om vi hinner ner till Cape Canaveral och John F. Kennedy Space Center.

Åkt vägsträcka dag 5: 280 miles. Åkt vägsträcka totalt: 2836 miles.

~ av Aktievinst på 20 februari, 2002 @ 10:57.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: