24/2-2002

Idag var det söndag, och det var också ikväll som vi skulle möta upp Katarina och hennes vänner utanför Nicki Beach klockan 19:30. Men innan dess var vi tvungna att fara till antingen Key West eller Everglades. Vi hade bestämt oss för att göra båda, men inte i vilken ordning. Eftersom Everglades låg närmast kändes det som det bättre alternativet.

Vi for ut till Everglades och möttes först av en ”Varning för pumor”-skylt, vilket fick oss väldigt exalterade. Jag som älskar stora kattdjur blev innerst inne helt salig över tanken på att vi kanske skulle få se en puma. Men vi/jag hade spelat upp mig själv helt i onödan. Trots vacker natur, fina vattendrag och vackra fåglar var det ungefär de enda djuren vi såg. Inte ens en liten alligator fick vi se. Fördjävligt rent utsagt. Någon båttur på sumpmarken blev det inte heller. Inte ens restaurangen i Flamingo, vid vägens slut, var öppen. Jag köpte istället lite mikromat på ett annat ställe och värmde upp i kioskens mikrovågsugn, medan Jocke stoppade i sig en macka.

Faktum är att det var väldigt vacker natur i Everglades, men jag var otroligt besviken över det faktum att vi inte såg några roliga djur. Fåglar i all ära, men sååååå upphetsande är dem inte.

Istället åkte vi tillbaka till hotellet och fräschade upp oss inför kvällen strapatser. Glada i hågen begav vi oss till fots mot Nicki Beach. Vi skulle som sagt möta Katarina och hennes tjejkompisar där halv åtta, och jag hade fått en svag förklaring på hur de såg ut. Likaså hade de fått en förklaring på hur vi såg ut.

Vi fick stå och vänta i nästan 20 minuter innan de kom. Visserligen hade Katarina lämnat meddelande på min icke medtagna mobiltelefon. Nåja, när man fick se dessa tjejer så kändes det som om man kunde bry sig mindre om lite väntetid.

Givetvis traskade tjejerna rakt in utan att behöva betala, medan Jocke och jag fick betala de sura 20 dollar som inträdet var. Nu ska inte jag låta så besviken för det, för faktum är att jag är otroligt glad över att jag fick komma in över huvudtaget, vilket man ju föga kan ta förgivet i denna stad i allmänhet, och på de attraktiva klubbarna i synnerhet.

Givetvis var stället fullspäckat med folk. Så fullt att det var svårt att få bord någonstans. Men tjerna visade sig vara handlingskraftiga och tog snabbt initiativ och lyckades så småningom fixa ett stort bord, även om vi fick sitta lite grann i utkanten av allt som skedde. Men återigen, men sällskapet vi hade fått kändes det som om det kunde kvitta var på stället vi satt.

Tjejerna, som hette Marina, Monica och Laura, och så förstås även Katarina, visade sig vara supertrevliga. Konversationen var aldrig stel och de fick oss verkligen att känna oss välkomna. Marina had tagit med sig champagne, presenter och såpbubblor till Katarina, allt för att öka på feststämningen.

Jag glömde förstås att säga att det inte var tänkt att Jocke och jag skulle närvara på själva middagen, utan att vi skulle möta upp lite senare. Men så när vi möttes upp på Nicki Beach undrade tjejerna om vi inte ville följa med och äta också. Eftersom vare sig Jocke eller jag ätit ville vi förstås göra det, och det är anledningen till att vi hamnade vid samma bort om det nu var någon som undrade.

Drinkar serverades det en hel del av, däremot ingen Atlantic Salmon som Jocke och jag beställt. Köket var tydligen i chaos enligt kyparen, vilket kanske också förklarar vaför tjejerna tyckte att sushin de beställt smakade h-vete. Det slutade med att Jocke och jag avbeställde laxen, tjejerna slapp betala för den dåliga sushin, samt att, förmodligen alla, blev jättefulla eftersom magarna var tomma. Nåja, sånt händer. Vi begav oss lite närmare själva partyt, mot området där folket dansade, och det var först nu jag verkligen insåg hur stort det här stället som alltså ligger vid beachen egentligen var. Där var massor av folk, helt packat. Det var inte svårt att inse att det var ett inneställe, vilket också förklarade den stora fördelen av snygga tjejer kontra fula. Jag misstänker starkt att man, som tjej, knappt kommer in där om man inte ser bra ut, och att man, som kille, knappt kommer in där oavsett hur man ser ut. Men som sagt, det är bara en liten misstanke jag filar på.

Vi hade jättekul hela kvällen. Ytterligare en tjej, Janet, mötte upp och vi blev introducerade. Det visade sig att hon minsann var lika talför, arig och trevlig som de övriga tjejerna som tog hand om oss. Jag var på riktigt danshumör och hade väldigt svårt för att stå stilla, även om det säkert hade varit det bästa jag kunde ha gjort. I och för sig behövde jag inte skämmas över att jag dansade eftersom Jocke dansade precis bredivid. Och den mannen är väl föga känd som den mest dansante av sällskapets medlemmar.

Nåja, hur hippt och inne Nicki Beach än må vara stängde dem klockan 23 varför den stora majoriteten, och som tydligen traditionen påbjöd, började röra sig mot den lika populära grannklubben, Perl. Även här måste man förstås vara tjenis med vakten, ha en hel drös med kulor i fickorna, vara välstädad, se otroligt bra ut, samt ha en god portion tur för att komma in. Liksom apor i en bur, viftandes efter publikens jordnötter stod än den ena än den andra och försökte vifta till sig vaktens uppmärksamhet. Men tjejerna vi var med hade sina kontakter och kunde lirka sig in om de så velat. Värre var det förstås med de stora bromsklossarna i sällskapet, de två killarna de nu hade fått på halsen. Vi försökte dela upp oss så att Jocke skulle gå in med Janet och Laura, medan Marina skulle försöka få in mig. Som på ett bananskal halkade jocke över både rep och in genom dörrarna. Inte helt smärtfritt, utan först efter ett litet samtal med ordningsvakten. Men vad gör det, han kom ju i alla fall in.

Marina tror jag tog till alla sina knep för att försöka få in mig, men det gick förstås inte så bra. Tror ni man känner sig liten när vakten säger till henne att han mer än gärna ”takes care of her”, men att killen kan bli lite svår att få in. Marina försökte dock, ringde en kompis, tog en bakdörr, ja praktiskt taget allt man kan tänka sig, fram till det att ägaren kom skrikandes att ”fire marshalls” minsann var på väg, och eftersom det redan var för många på klubben kunde övriga gå hem.

Den redan stora bromsklossen Nils kände sig förstås än mer som en bromskloss som inte låg för bara 4 hjulen, utan samtliga 5, om man nu kan uttrycka sig på det viset. Jag försökte insistera på att Marina skulle gå upp till de andra och partaja med dem. Jag kan faktiskt tänka mig att jag skulle klara av en natt på stan själv, jag var ju trots allt i Miami, och ingen behöver väl känna sig ensam i denna partystad. Men till saken hör att Marina är världens snällaste tjej, och vägrade låta mig få dåligt samvete. Istället föreslog hon att vi skulle gå till Opium Garden, stället där jag blivit nekad inträde kvällen innan. Jippie tänkte förstås jag, nu får jag handen i näsan två gånger samma kväll, och som om inte det vore nog så inom loppet av 2 minuter på två olika ställen. Men det var förstås värt ett försök.

Och eftersom Marina är jättesöt och känner hälften av Miami’s samtliga dörrvakter (det tror jag inte att hon gör, det var nog en smärre överdrift) så kom jag i alla fall in, mot 20 dollars inträde. Vilket jag inte kunde bry mig mindre om eftersom jag ville ut och ha kul. Nu var det förstås bara hon och jag ute på stan, men det spelade ingen roll. Jag ville dansa och det ville nog hon också. Förutom att bara komma in på Opium Garden, vilket i sig var en bedrift, lyckades hon nästla in mig i det stora partyrummet också. Kul var det, och jag var verkligen glad över att hon inte fick mig att känna mig lika hopplös som jag faktiskt var, som alla icke coola killar är i Miami.

Efter att ha varit på Opium Garden ett tag slöt vi upp med Marinas kompisar John och Jennifer på en annan, lite mindre pub, där Marina också hade jobbat tidigare. Nu var det dock bara Jennifer som jobbade där. Vi hjälpte till att städa innan Jennifer, Marina och jag for hem till Jennifer för att ta oss en sista drink.

Kvällen blev en aning crazy, för att använda de mildare orden, men otroligt nog fruktansvärt lyckad ändå.

Det visade sig när jag kom hem vid 3-tiden att Jocke också haft kul, men kommit hem någon timme tidigare än jag.

~ av Aktievinst på 24 februari, 2002 @ 10:59.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: