27/2-2002

Dagen efter ringde jag Marina vid tiotiden, och vi bestämde att hon skulle hämta upp oss om några minuter, och att vi gemensamt skulle inhandla lite frukostmackor som vi kunde äta på beachen. Mack-stället låg, visade det sig, precis mitt emot det hotell som Jocke och jag bodde på.

Efter att ha inhandlat rejält stora mackor, iste och några flaskor vatten mötte vi upp Katarina på beachen. Visserligen var det soligt och lite varmare än senast, utan att för den skull vara trevligare då det yrde sant över oss med jämna mellanrum.

Marina hade tagit med sig varsin present åt Jocke och mig, en bok om svenskar av en engelsman (eller amerikan, eller av en svensk, vad vet jag, hans namn lät i alla fall utländskt). Det är nog, i ärlighetens namn, en av de mest humoristiska skrifterna jag läst. Svenskens leverne beskrivs utan och innan på ett mycket komiskt, men ändå så sant sätt.

Alla goda ting har sitt slut, och så även en underbar sandblåst på beachen. Nu var det inte långt kvar till det att jag var tvungen att åka till flyget, och skulle jag hinna med att packa ihop det sista och duscha var vi tvugna att åka hem.

På vägen ut mot flygplatsen började jag verkligen känna att det var nu det hände. Nu åkte jag verkligen från USA ”för gott”, och det var nu jag lämnade alla underbara människor jag träffat bakom mig i detta land. Fastän jag sagt hejdå till Yehsi, Austin, Jimmy och Kim tidigare kändes det som om det var först nu som jag verkligen åkte ifrån dem, märkligt nog. Det var ingen rolig känsla, och det var inte utan att bli lite tårögd som jag samlade ihop mina grejor för att gå och checka in. Marina gjorde det lite lättare genom att parkera bilen och göra mig sällskap i den oändligt långa kön till incheckningen.

När jag väl sagt hejdå till Marina och kommit upp till terminalen kändes det som om jag till varje pris ville stanna kvar. Jag hade till och med frågat om inte planet var överbokat, och om jag inte kunde få åka med planet som gick imorrn som Jocke skulle åka med, bara för att få svaret att det planet minsann också var överbokat.

Med en hel drös quarters i fickan bestämde jag mig för att ringa till Yeshi och tacka henne för att hon ”tagit hand om mig” medan jag varit här, och för att vi fått träffa dessa trevliga tjejer som tagit om hand om oss i Miami. Som vanligt hade det inte varit något besvär för Yeshi att ”ta hand om mig”, och som vanligt lät hon bara glad. Till skillnad från mig som hon tydligen kunde höra på rösten att jag lät lite deppig.

Men som jag sa. Alla goda ting verkar någon gång ta slut, och den här gången var det min första resa till USA som fick se sitt slut. Inget att göra åt. Det kalla vädret i Sverige var knappast något jag tänkte på. Snarare tänkte jag på allt roligt jag varit med om i USA, och på alla trevliga människor jag fått nöjet att träffa under min tid här.

~ av Aktievinst på 27 februari, 2002 @ 11:01.

Ett svar to “27/2-2002”

  1. Härligt att få läsa om era resor, ta hand om er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: