Saturday, March 13, 2004

Tor Mar 11, Railay Beach, Thailand
Hej och hå, här var det ö, ä och å…

Jag mådde som sagt lite dåligt igår och det är inte för inte jag idag är extremt glad över att det bara hade med båtturen att göra. I skrivande stund har jag åkt massor av båt och varje gång mår jag lika dåligt, ha ha. Fast det är helt okej när man vet vad det beror på, och som tur är blir jag ju inte direkt spyfärdig av det heller. Igårkväll gick jag och la mig lite tidigare än vanligt och försökte sova bort snurrandet. Mycket riktigt var det borta imorse när jag vaknade.

Martina och jag har en dags dykande kvar på våra Advanced Open Water certifikat. Eva som redan har detta cert följde ändå med båten och gjorde några dyk, två stycken närmare bestämt. För min del var det djupdyk till nästan 30 meter samt navigeringsdyk som hägrade. Senare på kvällen skulle vi göra ytterligare ett dyk, ett nattdyk. Nattdyk ska vara lite annorlunda och det är inte helt ovanligt att folk som klarar att dyka dagtid lätt får panik på natten när det är bäcksvart runtomkring en, det enda man ser är den lilla strimma ljus som ficklampan avger.

Djupdyket gick bra. Vi var nere på 29 meter och det kändes inte mycket annorlunda än de mer grunda dyken. Men om man börjar fundera på hur mycket 30m vatten ovanför huvudet är så känns det genast lite mer. Lättast är att bara göra och inte tänka så mycket. Jag har lärt mig massor på de dagar som gått och jag tycker verkligen att det här med dykning är hur kul som helst. Som vanligt skulle jag vilja bli riktigt bra på det och det är också därför jag ska försöka dyka så mycket jag bara hinner nu när jag ändå är här och har chansen.

Djupdyket gick bra, förutom att hjärnan funkar lite långsammare på så djupt vatten. Först hade vi fått göra några enkla övningar på land, och när vi sedan var nere på djupet skulle vi göra några väldigt snarlika övningar. Undertecknad missade en fråga, läste en annan fel, ha ha. Men det är kul att lära sig hur man reagerar utan att egentligen själv vara medveten om det. Allt tycks gå lite långsammare ju djupare man kommer. Besvikelsen är ännu idag att jag inte fått se någon haj. Hajen är ju kungen i vattnet och det är inte för inte som man strävar efter att få se just en sådan. Inte ens en skön liten sköldpadda har jag fått se ännu. Tur att jag har några dyk kvar.

Navigationskursen var en bit av en kaka. Har man använt en kompass förr och förstår att kompassen aldrig visar fel så går det rätt lätt. Det som gjorde övningen svår, övningen som förresten gick ut på att simma i en kvadrat med 30 meter långa sidor, var att vattnet var otroligt strömt. Jag fick inte till kvadraten perfekt vilket Geoff inte heller hade förväntat sig med tanke på strömmarna.

Mellan de två dyken serveras lunch. Dessutom finns alla former av bekvämligheter på båten som man kan fördriva tiden mellan dyken med. Bland annat finns tv, video, dvd, tv-spel och så vidare. Själv föredrar jag att ligga på soldäck och bara lata mig. I priset för certifikatet ingår dessutom gratis läsk, vatten, frukt och sånt som kan vara bra att stoppa i sig. Lunchen är alltid för klent kryddad. I och med att vi åkte med Kon-Tiki, som mer eller mindre drivs av enbart svenskar, så är också maten anpassad för samma typ av kunder. Men men, man ska inte klaga.

Efter de båda dyken begav vi oss in mot Ao Nang igen. Här hade vi drygt en timme på oss att äta lite middag och förbereda oss inför det sista teoretiska provet inför nattdyket.

18:00 var det samling för utfärd till den stora båten. Med på denna tur var massor av personal, till skillnad mot de övriga turerna. Anledningen lär vara att det är så kul att dyka nattetid, vilket i sig bidrog till att mina förväntningar var rätt högt ställda. Eva följde med oss även denna gång, även om inte hon hade tänkt dyka, bara för att hålla oss sällskap. Hennes uppgift var därmed solklar, fotograf!

När vi strax innan sju, dvs precis när solen skulle gå ner, gick ner i vattnet pirrade det rätt rejält. Eftersom solen går ner så fort var det i stort sett bäcksvart just som vi skulle börja nedstigningen. Det första jag tänkte på var att det var otroligt svart, man såg ju inte ett skvatt. Men jag hade bestämt mig för att det inte skulle vara annorlunda att dyka nattetid mot dagtid och tog det därför rätt lugnt. Martina, stackaren, tyckte att det var lite obehagligare och fick lite panikkänslor. Därför började Geoff och Martina att stiga upp mot ytan, dock utan att ha sagt något till mig. Eller så såg jag helt enkelt inte deras signaler. Så jag blev kvar på ungefär 9 meters djup och undrade om jag höll på att sjunka ifrån de andra. Mina mätare sa att jag stod helt still vilket bidrog till att jag blev aningen fundersam. Jag bestämde mig i alla fall för att följa med uppåt och se vad som stod på.

Efter ytterligare ett försök var allt i sin ordning. Trots lampor känns det helt annorlunda att dyka på natten. Sikten är så gott som noll utom mot just det ställe man lyser, och för att se något måste man vara rätt nära det man lyser upp. Att hålla koll på Martina och instruktör samtidigt som man försöker njuta av många fiskar och koraller som får helt andra färger under ficklampans ljus var minst sagt fullt sjå.

Allt gick i alla fall bra och jag är numer glad för att jag får lov att dyka till 30 meter och att det numer inte finns nagra utflykter som jag inte skulle få följa med på. Det känns otroligt bra att ha denna möjlighet för resten av livet. Jag har funderat på att ta ytterligare ett specialistcertifikat, men jag tror inte att det blir så. Istället ska jag försöka samla på mig lite mer erfarenhet genom att dyka fler ganger. Jag har nu gjort nio dyk och hoppas kunna hinna med lika många till innan jag åker hem.

Kvällen blev extremt stillsam. Vi åkte hem och åt middag, sen var det inte mer än att säga tack och godnatt. Imorrn kommer Evas pojkvän Inge hit. Han lär vara en baddare på att dyka och vi ska försöka dyka allihop så mycket som möjligt. Det ska bli kul att få lite manligt sällskap också, även om jag inte har speciellt mycket att klaga på som det är. Hittills har vi alltid delat rum alla tre, men nu tror jag att Eva och Inge sover för sig själva så delar Martina och jag ett dubbelrum.

Fre Mar 12, Railay Beach, Thailand
De sista dagarna har upptagits helt och hållet av dykningen. Tidiga mornar och trötta kvällar. Dykningen suger mer på krafterna än man tror. När man är mitt uppe i det har man hur mycket ork som helst, men när man dykt färdigt och båten är på väg in igen inser man hur trött man är. Det är inte helt ovanligt att jag somnat på soldäck ett par timmar. Vilket min hud protesterar lite emot. Jag har börjat flagna rätt ordentligt, men ger mig inte för det. Varje gång man känner solen steka mot huden njuter man. Oj, den röda tråden höll jag på att tappa. Efter alla dagars dykning var det här första morgonen man kunde få sova ut ordentligt och inte behöva stressa upp till något speciellt. Vi hade bestämt oss för att bara ta det lugnt och slappa. Sola på beachen och bara njuta av de fina stränderna som Thailand har att erbjuda.

Här på Railay beach styrs mycket av beachvalet till hur tidvattnet står. När det är lågvatten ser inte stranden så inbjudande ut, men som tur är finns fler stränder att välja bland. Idag gick vi till en strand som låg en bra bit bort från där vi bor. Ett ställe som Martina och Eva hittat då dom var här två år tidigare. När vi kom dit, vid 10-tiden, låg en kritvit strand omgärdad av de för Thailand så karakteristiska bergen. Några palmer vajade precis så mycket att man förstod att det här skulle bli en bra dag. Vattnet var 28 grader, lite av en standard verkar det som, himlen hur blå som helst och solen precis så varm som den alltid varit sedan vi kom hit.

Efter att ha legat på beachen ett tag började man inse att det var otroligt varmt i solen. Inte bara varmt utan verkligen extremt varmt. Palmerna hade slutat vaja och folk i mängder hade samlats. Med tanke på alla feta turister som trängs på stranden borde det inte vara svårt att hitta skugga, men eftersom det inte känns helt okej att krypa upp bredvid någon sådan får man vackert hoppa i havet. Eftersom inte ens havet är jättesvalkande är det lätt hänt att man söker sig till vattenhålen istället. Men efter ett tag orkar man bara inte mer. Som tur var hade Inge nu kommit till Ao Nang och därför passade det bra att vi gick upp till vårt boende igen. Där finns fläktar och en swimmingpool som faktiskt är betydligt svalare än havet, märkligt men sant.

Inge visade sig vara skittrevlig. Martina och jag fick inte så mycket tid att träffa honom på i och med att Eva och Inge hade en del att komma ikapp med. Istället åkte Martina och jag in till Ao Nang och köpte en flygbiljett till Bangkok åt mig. Istället för att åka bussen och bli bestulen tänkte jag denna gång flyga upp, dessutom får jag ut mer tid här på Krabi på så sätt. Väl tillbaka igen var det bara att plocka fram rommen, red bull, lime och colan. Ikväll skulle det festas. Vi började med att tömma en flaska rom, varpå vi gick och åt middag. Efter middagen blev det några long island, gin och tonic samt ett par vodka cruisers. En riktig gammal hederlig kalaskväll med andra ord. Kul för dagen är att Inge verkar vara en grymt trevlig kille, eller man om man så vill. Det känns som om vi alla fyra kommer att ha extremt skoj. Dessutom är det kul att alla fyra ser fram emot dykningen så mycket.

Lör Mar 13, Railay Beach, Thailand
Nu när jag skriver detta är klockan 15:25. Det spöregnar ute för första gången och jag var till en början fullkomligt dyblöt. Men tur i oturen så är ju kläder väldigt billiga här och det tog inte så lång tid för mig att handla upp mig på ett par diesel shorts och en stussy t-shirt. Allt som allt kostade detta 250 bath, eller ca 50 spänn om man så vill.

Morgonen började med att Inge och Eva kom och sjasade upp oss ur sängen kvart över åtta. Jag som nästan sett fram emot att få sova lite längre än så, speciellt med tanke på hur gårkvällen blev, tyckte det var lite segt att stiga upp till en början. Men väl uppe går det som bekant rätt bra. Vi började dagen med att äta frukost på ett ställe som har grymt goda omeletter. Visserligen är det bara jag som äter omeletten. De andra äter musli yoghurt. Själv vill jag inte riskera att behöva sitta på toa en hel dag varför jag undviker laktosprodukterna så mycket som möjligt. Jag känner att tiden börjar rinna iväg och att jag inte har många dagar kvar nu, vilket är en väldigt tråkig känsla att känna.

Hur som helst åt vi först frukost. Medan Martina och jag satt kvar och snackade gick Eva och Inge och kollade dykpriser på en firma som ligger precis där vi bor. Det visade sig att det är betydligt billigare att dyka med dom än de andra ställena vi kollat hittills. Därför tog det inte lång tid att boka upp tre dyk för morgondagen. Om ni visste hur mycket jag ser fram emot detta redan nu. Det är stunder som dessa som får mig att känna mig som en tolvåring igen. Jag förstår inte att man kan se fram emot det så mycket att man nästan inte tänker på något annat, ha ha :o) Det är väl i och för sig bra att man kan roa sig lätt.

För att frödriva dagen hyrde vi en båt som skulle ta oss ut på snorkelsafari. Det kan ju tyckas lite torftigt att snorkla nu när man i sinnet är uppskruvad till fullfjädrad dykare, men eftersom så inte är fallet i verkligheten och eftersom man inte ska underskatta hur kul det kan vara att snorkla (vilket jag har rätt mycket erfarenhet av från Afrika) så bestämde vi oss för detta. Kostnaden, inklusive hyra av mask, snorkel och simfötter blev 200 bath per person. Ingenting med andra ord.

Vi for ut till flera olika ställen. Direkt när man hoppade ner i vattnet kom mängder med fiskar simmandes emot en. Det är verkligen fascinerande att dom inte är mer rädda än dom är. Det är allt från vackra små akvariefiskar till lite större konstigare fiskar som jag inte kan namnet på. Men vad spelar det för roll när ögat får njuta av allt som havet har att erbjuda.

Det är en skön känsla att simma mitt i ett gigantiskt stim småfiskar som inte är rädda för en. Man känner sig på något sätt som ett med naturen och själv ser jag mig som extremt lyckligt lottad som har chansen att få uppleva sådana här saker. Direkt känner man att man vill bli en miljörättsaktivist och värna om alla dom stackars små fiskarna, en känsla som jag tyvärr är rädd kommer att försvinna så fort man smält även denna resa.

Väl på vägen tillbaka började det osa dåligt väder. Jag ville åka in till Ao Nang och skriva lite i dagboken. Numer har jag förstått att det inte är bra att låta det gå 4 dagar mellan inläggen. Så många mail som jag fick från folk som nästan blivit oroliga sist jag dröjde med att skriva vill jag inte ha igen, ha ha. Men det är ju jättekul att det är så många som läser, orkar läsa, allt jag skriver. Även om jag i första hand skriver detta för att själva ha något att titta tillbaka på och minnas så är det ju jättekul att veta att det finns andra som faktiskt tycker det är intressant att läsa och följa min resa. Och vilken resa det har blivit. Det är nästan kul att tänka tillbaka på mitt första dagboksinlägg, där jag satt på arlanda och nästan kände lite vemod över att jag skulle vara borta så länge utan att resa tillsammans med någon. Den tanken är rätt avlägsen just nu och egentligen känns det som om jag skulle kunna vara kvar flera månader till och bara utforska saker, resa mer, se mer och kanske framförallt, bara njuta mer.

Tyvärr spöregnar det fortfarande och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka utan att åter bli helt dyblöt. Dessutom är jag lite hungrig nu och det är väl också det som blir min främsta anledning till att trotsa regnet och ge mig ut på jakt efter en bit mat. Sen ska jag åka tillbaka till de andra och ladda inför morgondagens dykning. Det ska bli sååååå kul. Kanske kanske får jag se en haj. Om inte kanske det kommer fler tillfällen. Jag har ju trots allt minst tre hela dykdagar kvar om jag så vill. Nio dyk till skulle det alltså kunna bli. Och får jag min vilja igenom bland övriga i sällskapet så tar vi en liveaboard diving trip i övermorrn. Alltså en resa över två dagar med sex dyk. Första dagen tre dyk, sova, mysa och njuta av all inclusive på båten, sen avsluta med ytterligare tre dyk dagen efter. Det skulle vara en fin grand final på den här resan. Att få se en ynka liten haj, oavsett storlek, skulle vara… fantastiskt kul helt enkelt.

~ av Aktievinst på 13 mars, 2004 @ 20:03.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: