Wednesday, March 17, 2004

Tis Mar 16, Ao Nang, Thailand
Idag har jag varit med om tre fullkomligt otroliga dyk, sånt som man bara ser och upplever på film egentligen. Visserligen var jag jätteglad åt att ha sett en haj igår, men det går inte att jämföras med den här dagen.

Morgonen började med att vi gick till affären och köpte med oss massa frukost. Eftersom båtturen är rätt lång passar det utmärkt att fördriva tiden med frukost ombord på båten. Återigen hade vi hela båten för oss själva, vilket känns jättelyxigt. Alla andra båtar är fullknökade av turister så det är inte helt utan anledning man sitter rätt nöjd på soldäck och ser de andra båtarna fullproppade av turister.

Dagen var för övrigt perfekt upplagd. Den suveräna divemastern från gårdagen hade vi explicit bett om att få ombord idag. Han var så bra igår att vi gav honom lite extra dricks, vilket förmodligen inte gjorde honom speciellt svårövertalad inför dagens dyk. Värre var det väl med George som kanske inte tyckte att det var lika roligt att vi inte ville dyka med honom igen. Ted, som vi kan kalla vår suveräna divemaster är en äkta thai-kille med sinne för att snoka rätt på hajar, och han verkar ha mer lokalkännedom i dessa vatten än många av de kringflackande instruktörerna som inte blir speciellt långvariga på ett och samma ställe.

Innan första dyket frågade vi Ted vad vi skulle leta efter och vad vi kunde hoppas få se i detta första dyk. Svaret blev leopardhajar och kanske en bläckfisk.

Vi började vår nedstigning som skulle ske till 20m djup. På 15 meters djup såg man en silhuett av något som rörde sig snabbt. Det var inte svårt att se att det var en bamsing till fisk. Nedstigningen avbröts naturligtvis och samtliga började simma bort mot skuggan som nu såg ut att ha vänt och kom mot oss. Visst var det en haj. Jisses! 30 sekunder i vattnet och redan såg vi en haj. Kan ett dyk börja bättre. Först var hajen på väg bort från oss, men bara för att vända, komma simmandes emot oss och ca 5 meter ifrån oss la han sig ner på marken för att vila. Nu steg vi också ner de sista 5 metrarna och simmade så nära hajen vi vågade. Hajen såg inte ut att bry sig speciellt mycket om oss, han bara tittade, njöt och vilade. Vi hade verkligen all tid i världen på oss att fotografera och njuta av stunden. Leoparhajar är verkligen läckra och även om man önskar att dom susade omkring en i runda cirklar så är det inte fy skam att få ta tid på sig och bara studera dom på nära håll. Jag har köpt mig en engångs-undervattenskamera som jag hoppas ska ge mig ett bildbevis. I normala fall vimlar det av dykare i vattnet och det brukar inte dröja länge innan 20 pers kommer till platsen om inte hajen blir skrämd långt innan.

Vi tog god tid på oss vid hajen men simmade vidare. Inte långt från hajen säger Ted åt oss att komma närmare, han vill visa oss något. Med Ted en meter framför oss och vi andra fyra på rad bakom börjar han vifta med handen framför en sten, både en, två och tre gånger. Inget händer… Stackars Ted, han som verkade så trevlig framstod mer och mer som ett kocko, viftandes på stenar, ha ha. Men men, kocko var nog vi fyra som stirrade på stenen, för helt plötsligt hade stenen åtta armar och började röra sig på botten. Det visade sig att det var en gigantisk bläckfisk som ingen av oss någonsin skulle ha kunnat upptäcka utan Ted. Den var så otroligt bra kamouflerad att man inte tror det är sant. Stor var den och samtidigt som den rörde sig bort från stenarna i närheten och ut över sanddynorna skiftade den färg och var i stort sett lika osynlig hela tiden.

Efter att ha sett detta är det lätt att förstå att man uppskattade det första dyket. En timme senare var det dags för dyk nummer två.

Väl i vattnet såg vi först en banded sea snake, världens giftigaste havsorm, dock angriper den inte människor. Den ser egentligen ut som en gäng sammansittande snittar som kommer åkandes i vattnet, helt svart och vitrandig omvartannat. Jag som hatar ormar måste erkänna att jag inte tycker det är jättekul att simma med såna kräldjur, men samtidigt är det så fascinerande att sen en orm komma sprattlandes rätt framför näsan på en att man är mer fascinerad än rädd för stunden.

Efter ormen dröjde det inte länge innan ytterligare en leopardhaj kom simmandes förbi oss, kanske 4 meter ifrån oss. Den kom som om den tyckte att vi var på tok för långsamma och istället ville han köra om oss i ytterfil. Återigen fick vi alltså sen en simmande haj, denna gång varade det lite längre än senast. Nöjd att åter ha sett en haj röra sig graciöst genom havet dröjde det inte länge innan Ted åter gjorde hajtecken och simmade fram till en haj som låg och vilade på backen. Åter fick vi massor av fina bilder. Just när vi tyckte att vi sett nog kom ytterligare en dykare till platsen. När han såg hajen gjorde han hajtecken och vips såg man minst tio dykare till simma dit. Men då var hajen så uppskrämd att han drog på fläcken. Ted, som bara växer för varje dyk tittade på oss, pekade på sina ögon, gjorde hajtecken och viftade med pekfingret som för att säga, ”Dom såg inte hajen…”, varefter han kostade på sig ett bredare flin. Och undertecknad kan inte annat än att hålla med om att det är lite kul att vara ensam om att se vissa saker. Man tycker ju synd om hajen när det ligger 20 dykare runt den, samtidigt vill man ju själv inte missa att se en.

Men andra dyket var inte över. Ted hade sagt att vi kanske kunde se ovanligt stora barracudor på denna plats och det dröjde förstås inte länge innan en sådan uppenbarat sig för oss. När man ligger still och tittar på dom skräms man nästan. Dels för att dom ser så otroligt fula ut, men också för att dom ser rätt farliga ut.

Som om detta inte vore nog fick vi vårt lystmäte när vi låg på 5 meters djup och gjorde vårt säkerhetsstopp, just innan vi skulle stiga till ytan alltså. Då kommer en haj simmandes, åter en leopardhaj, men denna gång simmar den verkligen runt runt och bara visar upp sig för oss. Det är nästan så att man tror att den njuter åt att visa upp sig och framförallt visa hur otroligt smidig den är i vattnet. Precis allt man drömt om vad gäller leopardhajar har alltså infriats. I nästan total viktlöshet är det inte mycket annat än att njuta man kan göra. Tänk att simma omkring med hajar som dessutom inte är längre bort än 2 meter stundtals.

Efter dessa två dyk gick det förstås inte att förvänta sig speciellt mycket inför det tredje. Vi skulle leta efter sköldpaddor, men såg inte en enda. Trösten för detta dyk var att sikten var otroligt bra i vattnet. Den bästa vi haft sedan jag började dyka i alla fall. I vanliga fall har vi haft ungefär 15 meter, under detta dyk var det mellan 25-30 meter, och det är en otrolig skillnad att kunna se så långt. Nu kunde man på allvar njuta av att simma utmed korallfyllda väggar, se den otroliga artrikedomen i vattnet och dessutom få njuta av än fler färger än vanligt. Dyket var således jättekul även om vi inte såg hajar, sköldpaddor eller andra trevliga små saker.

Väl på båten kändes det som om jag fått det bästa avskedet från havsdjuren man bara kunnat tänka sig, men det var inte slut än. Ungefär som för att ta ett sista förväl och önska mig en trevlig resa till Sverige kom 6 delfiner upp till båten och visade upp sig i all sin prakt. Tyvärr stannade dom inte speciellt länge, men på håll kunde vi se hur dom fortsatte att skoja, farandes upp och ner genom vattnet, vid sidan av andra båtar. Det kändes verkligen som pricken över i:et för den här dykerfarenheten. Bättre än så här kan det knappt bli. Det är nästan så att det känns som om man hittat på allt. Tur är väl att jag har kort på hela faderullan. Det är upplevelser som dessa som gör att man förstår varför man lagt ut så mycket pengar på två cert och 18 dyk.

Väl tillbaka på land igen var det dags att fira. Dels ville vi fira dagens upplevelser, men så är det ju också min sista natt i Thailand. Vi började således som vanligt med lite vin på altan, sen en middag, varpå vi drack en bucket. En bucket har jag inte druckit förut och med tanke på hur jag mådde i morse vet jag inte om det kanske var sista gången jag gjorde det också. En bucket innehåller lokal rom, thai-redbull och coca cola. Förutom denna blev det förstås ett gäng tequila och massor av dans och ståhej. Klockan ett var vi sist på stället och även vi gav då upp.

Ons 17 Mar, Ao Nang, Thailand
Då sitter man här och skriver kanske sina sista rader från Thailand. Vi steg upp vid 11-tiden och åt frukost, varefter vi checkade ut ur rummen. Från Railay beach åkte vi in till Ao Nang där Inge, Martina och Eva kommer att sova inatt innan dom beger sig till Similan Island för att dyka ännu mer. Gissa om jag är avundsjuk. Men men, man kan ju inte göra allt. Själv ska jag köpa lite souvernirer och förbereda mig för att ta flyget till Bangkok. Planet går 21:20 och landar i bangkok 22:40. Då har jag exakt två timmar på mig att hämta ut mitt baggage och checka in på nästa flight till Köpenham och sen Stockholm. 09:00 landar jag på Arlanda.

Jag har nu varit ute i ganska precis fyra veckor och med handen på hjärtat är det rätt lagom att åka tillbaka nu. Två veckor hade ju aldrig räckt och visst hade jag kunnat fördriva två månader till. Samtidigt är det ju kul att ha vissa saker kvar att göra också. Med tanke på hur kul jag har haft under dessa veckor ligger det nära till hands att utlova en liknande resa ganska snart igen. Det är bara för kul för att missa.

Nu ska jag ut och shoppa och njuta av sista varma solen.

~ av Aktievinst på 17 mars, 2004 @ 17:27.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: