New York – Ett klantarsel’s betraktelser

Den här gången gick det allt bra mycket lättare att ta sig in i landet. Om det har att göra med att tjejen som satt vid disken var just kvinna eller bara inte samma idiot som kallsinnigt och testosteronstinnt stirrat mig i ögonen sist vet jag ännu inte. Glatt förvånad över den trevliga behandlingen och betydligt muntrare mottagandet upplyste jag henne vänligt och artigt om vilket arsle som satt på hennes plats senast och varför det denna gång kändes som en fröjd att få komma. Hon svarade aldrig på mitt uttalande. Däremot håller jag henne för ansvarig att ha uppskattat det hela och att hon dessutom tog det som den komplimang det var menat då hon långsamt drog på mungiporna och sa, ”välkommen”.

Mötet i Knoxville med Siemens har dessutom fallit ut mycket väl. Till synes väl på pappret. Vad som egentligen händer och  vilken uppföljning det hela får som påföljd får vi se. Klart är i alla fall att Siemens gått HRRT-gruppen till mötes på en mängd punkter samtidigt som man lagt över en hel del av ansvaret på oss användare.

Eftersom jag måste vara borta natt mellan lördag och söndag var ju frågan om huruvida jag hade lust att vara kvar i Knoxville eller om det kanske fanns bättre ställen att hänga på. Efter att ha hittat ett skambud på internet bokade jag i alla fall Murray Hill Inn på Manhattan, 30:e och Lexington. Skambud i bemärkelsen att rummet inte var mycket att hänga i julgran. Det är det minsta rummet jag någonsin bott i, jag tvingas dela badrum och toalett och har en utsikt som stinker lika illa som fönsterna är skitiga. Genom rutan stillar jag nämligen rätt in i huset mittemot. Då ska man veta att huset mittemot ligger precis 1.3m från mitt fönster. Att säga att vi båda, min granne och jag, har jalusierna fullt neddragna och tvärt stängda känns därmed som ett överflödigt uttalande.

För att starta berättelsen från början lämnade jag Knoxville vid 07-tiden imorse. Jag tog en taxi ut till flyget och fick på vägen ut äta upp att jag var dum nog att inte ta med mig kameran. På vägen till McGhee Airport passerade vi nämligen två extremt fina platser som hade gjort sig formidabla på bild. Det ena var när vi åkte över en å som kantades av vackra lövträd i mitten av den senhöst som råder här. Lite längre ut på högersidan fanns en bungalowliknande hydda uppbyggd på träpålar mitt i vattnet. Tanken på fjärran land, som t.ex. Vietnam och Thailand var oundviklig. Som grädde på moset låg en uppsluppen dimma klumpvis över vattnet och sträckte sig ca 1m upp från vattenytan, precis lagom för att ge bungalowen en alldeles magisk känsla av att motverka alla världens tyngdlagar. Lägg till detta naturens magnifika höstfärger skimrandes i brunt, gult och rött, allt som för årstiden gör en fotografisk bild så inlevelserik och härlig som bara är möjligt. Just på det stället susade vi förbi i omkring 69 miles/hour, och ändå kommer jag ihåg bilden som jag nu bara kan önska att jag hade haft möjlighet att föreviga.

Tyvärr tog inte de dåliga och klantiga upplevelserna slut där. Snarare var det början på en lång resa, en lång resa med betoning på lååång. Jag var ute i alldeles för god tid på flygplatsen vilket icke desto mindre hindrade mig från att trött ställa mig i kön till Uniteds incheckningsdisk. Väl framme, efter några rejält trötta minuter, sådär trötta som minutrarna alltid är tidigt på morgonen innan man vaknat till, kom jag äntligen fram till disken. Dock bara för att få frågan om jag skulle till Washington, Chicago eller ett tredje ställe som jag inte kommer ihåg. Märkligt tänkte jag, jag skulle ju faktiskt inte till något av dem. Vänligt svarade jag att jag minsann INTE vill hamna på något av hennes förslag, men däremot gärna i NY om det kunde gå för sig. Efter att hon kontrat med en vänlig kommentar, som ändå inte döljde tillstymmelsen till ironi på en bråkdel så bra sätt som jag själv gjort bad hon att få se på min biljett. Efter att ha ögnat på min biljett och bjudit på ett halvdant flin sa hon åt mig att kön till Continental börjar DÄR borta. Givetvis pekade hon med hela handen så att inte min egen frågande pekning skulle dölja hennes glädje från övriga passagerar som nu säkert hade blivit betydligt piggare än jag var, på min bekostnad. Nåja, väl incheckad och klar fanns inte mycket annat att göra än att se en film.

På Newark Liberty landade jag ett par timmar senare och fick för en gångs skull för mig att jag skulle bryta mot traditionen att antingen åka shuttle bus eller taxi och istället ta tåget in till stan. Jag visste sedan jag tidigare kollat upp på internet att jag skulle till Penn Station. Det jag däremot inte hade kollat upp är att det finns två Penn Station på vägen till NY från Newark. Överflödigt att säga, jag gick förstås av vid den första vilket var FEL. Efter några kalla och förlorade minuter satt jag åter på tåget till New York.

Eftersom Penn Station NY ligger vid 7:e gatan passade jag på att gå till BH PhotoVideo för att se om jag kunde hitta någon bra deal på kameratillbehör. Behöver jag säga att jag kom ut på nionde gatan nästan exakt i höjd med BH Photo Video, men ändå lyckades med bedriften att inte se denna, och till på köpet välja att gå åt fel håll. När jag slutligen upptäckte att jag gått åt fel håll var det bara att vända de trötta fötterna och den slöa hjärnan och gå tillbaka. På vägen tillbaka gick jag förbi en indisk deli där jag passade på att fylla på energiförådet med några tandoribitar och ris. Därefter fortsatte jag den långa vandringen till kamerabutiken och min nästa besvikelse. Visserligen visste jag att affären drivs av judar och är stängd en dag i veckan. Det jag däremot inte gjorde var att komma ihåg just detta, samt att den dagen, tvärtemot vad man kan tro, inte är söndag, utan, ja, givetvis, lördag… Så efter att ha gått åt fel håll gentemot hotellet, gått åt fel håll gentemot affären, sedan gått tillbaka till affären stod jag nästan så långt från mitt hotell man kan komma.

Eftersom incheckningen inte startar förrän 15-tiden beslöt jag mig för att ändå gå med min kabinväska genom hela stan. På vägen passade jag på att uträtta några ärenden åt Mia också. När jag sen såg hotellet från gatan såg det ju relativt bra ut, bara för att återigen fylla på förrådet av besvikelser då jag steg in i mitt rum för 150 dollar per natt. Nåja, efter att ha bott några år i Afrika så skall nog även detta gå bra.

Efter att ha installerat mig och vilat ut ett par minuter begav jag mig åter ut på stan. Tanken var att på något sätt avsluta kvällen på ”The Livingroom”, och att eventuellt, om jag orkade efter den redan långa dagen, gå hela vägen dit. Jag började traska i den kyliga kvällen och fann anmärkningsvärt nog att jag njöt mer av hela upplevelsen än jag trodde att jag skulle göra. Jag har gått in i massor av butiker, utan att köpa något, och tittat runt på ett riktigt karaktärsmässigt sätt. Karaktärsmässigt i den bemärkelsen att jag faktiskt hittat en hel del kul saker som jag inte köpte. Dock mindre karaktärsmässigt då jag förmodligen måste gå tillbaka redan imorgon för att köpa vissa av sakerna. Hit hör till exempel en Crumpler-väska som jag vill ha till min kamerautrustning. Sedan ska jag nog ta mig tillbaka till BH Photo och köpa en blixt till min kamera. Några snabba internetklick har nämligen avslöjat att det finns en kanonblixt som kostar hälften av vad den kostar i Sverige, och då ska man givetvis inte vara dumsnål. Inte så snål som jag är nu när jag skriver detta. Jag snyltar nämligen på grannens okrypterade trådlösa nätverk :o)

Jag kom faktiskt till The Livingroom och lyckades avnjuta två artiseter/band. Först ut var en kvinna, Liz Moore, som var en grym singer songwriter som framförde sina låtar med endast en akustik gitarr och en stämma som inte gick av för hackor. Om någon överhuvudtaget kunde förstå hur en blandning mellan Anna Ternheim och Sinead O´Connor skulle låta så kan jag meddela att det lät just så. Det var så bra att jag till och med köpte skivan för ynka 10 dollar. Som en bonus fick jag då också skivan signerad. Näst ut var ett band som hette ”Davenports”. Vilka av bandmedlemmarna som var Davenports framgick inte varför möjligheten att Davenports faktiskt betyder något på engelska ännu inte helt kan avskrivas. Bandet var i alla fall superbra, så bra som i stort sett nästan allt man hör live blir. Därav ingen inköpt skiva av detta band. Missförstå mig nu inte, bandet var bra, väldigt bra, men inte med den där lilla extra vassa eggen som gör upplevelsen alldeles särskilt vass :o)

Tack och godnatt

~ av Aktievinst på 18 november, 2007 @ 04:24.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: