Hemma Igen

Det var inte den roligaste flygningen för att ta sig hem. Det började med en chaotisk charterkö redan i Phuket. Två köer var egentligen en, folk trängde sig och så vidare. Väl igenom incheckningen hade jag i alla fall lyckats få, ”Fragile” klisterlappar på mina golfklubbor. Vidare gick det relativt smärtfritt att få tillbaka skatt på några av de varor jag köpt i Thailand, t.ex. Mia’s ring, mina golfklubbor och mina golfskor.

Väl uppe i avgångshallen spenderade vi de sista Bhaten vi hade på att köpa sprit, smink, godis och mat.

Resan till Al Ain var okej, men jag kommer aldrig att vänja mig vid charterflygens mindre säten. Det är horribelt så tätt stolarna sitter. Det är knappt att det går att sitta ordentligt utan att slå i knäna i stolen framför. Till på köpet hade vi svårt att komma iväg då det fattades en passagerare. Den saknade personen visade sig inte vara mindre än en stupfull normann i 35-års-åldern. Han var så full att flygvärdinnan sa åt honom att han skulle bli avstängd vid första bråk han ställde till med. Ungefär vid denna tidpunkt började det kännas som en mardrömsresa. Det skulle dock visa sig att  norrmannen skulle somna innan planet lyft och inte vakna förrän det var dags att kliva av det igen.

Väl framme i Al Ain blev vi besvikna över det extremt lilla tax-freeutbudet. Där fanns inte mycket att köpa. Men till vår stora förtjusning fanns där en likadan videokamera som vi övervägt att köpa dygnet innan i Phuket, dock för 500 kr billigare. Denna gång slog vi till. Detta känns verkligen superkul, i synnerhet med tanke på att vi kommer att ha något att filma krypet med.

Annars fanns inte så mycket att hurra för i Al Ain. Alla var relativt trötta och ville mest stiga på planet igen och fortsätta hemmåt.

Efter ca 7 timmar till i luften landade vi nästan 40 minuter före schemat på Arlanda. Glada i hågen snirklade sig den långa kön av passagerare ner till baggageutlämningen, bara för att finna att vi alla fick stå och vänta i nästan 35 minuter på att baggaget skulle börja levereras. Man skyllde på att planet var så tidigt att det knappt fanns personal. Stackars pappa fick stå och vänta i nästan en timme på att vi skulle komma ut från flygplatsen.

Nåja, slutet gott, allting gott. Både Mia och jag är rörandes överrens om att detta var bästa resan hittills. I en av föräldratidningarna jag köpt åt Mia på utresan läste jag att föräldrars sista resa, den så kallade ”passa på resan innan bebisen kommer”, numer kallas för, ”Babymoon”. Mao var detta en extremt lyckad babymoon.

/Nils o Mia

~ av Aktievinst på 10 juni, 2008 @ 14:16.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: