Ultraljud Nummer 2

Igår var det alltså dags för ultraljud nummer två. Mia och jag har diskuterat livligt och länge om huruvida vi skulle fråga om vilket kön det var på krypet då det är första gången man faktiskt skulle kunna se. Jag tycker det finns stor charm i att inte veta. Det känns som det mest naturliga ockås, även om jag förstår att det finns vissa fördelar i att veta också. Bland dessa fördelar vore att slippa diskutera och fundera på namn som ändå inte kommer att vara aktuella. Vi skulle även kunna relatera till krypet som en person redan nu istället för att bara kalla det krypet. På tal om ”krypet” så kommer vi nog få förklara för Krypet varför vi kallade honom/henne för just det.

Tillbaka till ämnet. Vi satt på bussen på väg till Södersjukhuset då jag bestämde mig för att jag inte ville veta vad det var för kön på bebisen. I samma sekund som jag sa detta kunde jag se på Mia hur ledsen hon blev. Hon är så nyfiken att jag tror hon kan dö för mindre. Efter ett par tafatta övertalningsförsök slutade det med att jag gick med på att fråga läkaren om könet. Tydligen är det så att båda föräldrarna måste vara absolut överrens om att de vill veta kön, annar säger de inget.

När vi väl kom til SÖS visade sig läkaren vara något av det mest ocharmiga världen skådat. Hon var barsk, snabb och bestämd, ödslade minsann ingen tid på överdrivna artighetsfraser. Något som det senare visade sig att både Mia och jag upplevde som aningen tråkigt.

Så till kärnan av allt detta. Det visade sig att läkaren inte kunde se hjärtats väggar och kranskärl tillräckligt tydligt, varför en annan läkare fick komma in och assistera. När väl denne hade gått ut igen skulle vi få svar på könet. Men… tyvärr låg barnet och knep med benen och för att göra det ännu värre låg navelsträngen också mellan benen. Det är vanligt att man inte kan se att det är en tjej, men på grund av att man inte kan se någon snopp så kan man använda uteslutningsmetoden och göra en kvalificerad gissning om att det i så fall är en tjej. I vårt fall var läkaren noga med att förklara att hon inte kunde se något och att det i vårt fall INTE betydde att det var en tjej. Detta var förstås en relation och ett resonemang som jag fick förklara många gånger för Mia innan hon accepterade att det faktiskt inte var ens en liten antydan om att det kunde vara en flicka. Mia ser fram emot att få köpa tjejkläder. Hon tycker att det skulle vara gulligt att gå och köpa gulliga söta tjejsaker. Om det visar sig att det blir en pojke är jag säker på att det finns en hel del roliga grabbsaker att köpa också.

Jag måste säga att jag tycker det är kul att vi inte fick reda på könet. Jag vill helst att det ska bli en överraskning och eftersom det verkligen inte spelar mig den minsta lilla roll så är det kul att få vänta tills den stora dagen kommer. Nu är det ju så att vi ska göra ett tredje ultraljud i vecka 32 och jag kan ju misstänka att Mia kommer villja veta vad det blir för något även då. Kanske måste jag i så fall använda mitt veto som pappa inne i undersökningssalen…

~ av Aktievinst på 19 juni, 2008 @ 15:02.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: