Ett småkryps liv

Så har ytterligare tid förflutit och vi har kommit en bra bit in i den tredje trimestern, som förövrigt är ett ord jag knappt trodde existerade i svenskan. Den tredje trimestern innehåller en hel del eleganta överraskningar. Till skillnad mot de traditionella Kinder-äggen som man är van vid kommer dessa överraskningar sällan tre och tre. Nej, snarare staplas de på varann till ett högst monumentalt berg av förträffligheter som avlöser varandra. Sedvanliga godnattstunden innebär diverse högläsning samt klappar på magen. Strax därefter, när Mia lägger sig på sidan, påvisar krypet högst arrogant attityd genom att våldsamt protestera mot den sidoförflyttning som högst motvilligt just genomförts. Ett par roundkicks mot naveln, en högerjabb mot revbenet för att avsluta med en perfekt utförd side-kick mot insidan av höftbenet. Därpå småtjut från Mia.

Allra läskigast är nog ändå roundkicken runt naveln. Trots att jag är införstådd med att det är ett högst normalt uppförande från ett litet kryp känns det läskigt när tältpinnen far runt naveln och Mia’s mage spänns ut som en kringflackande tältduk i den starkaste av tropiska stormbyar. När man sen läser att man ska försöka fånga foten, och hålla fast den, för att stimulera den lillas små nervbanor låter det hela lite absurt. Tänk om man fångar näsan medan den lille ligger i magen och pekar finger och tänker, ”stick farsan, och lämna näsan i fred”, helt ovetande om att det sitter två galningar på utsidan, en som är ivrig för att han just fått fatt på, vad han tror är, foten, ivrigt påhejad av en hormonstinn mamma som hoppas på supersnabba bebisframsteg nu när nervbanorna trots allt stimuleras så mycket.

Kickarna är verkligen inget skämt. När Mia ligger och trycker magen mot mig känns det nästan lite kusligt när den lille sparkar på mig genom Mia’s mage. Det som dock är otvivelaktigt positivt i sammanhanget är att detta betyder att krypet mår bra och utvecklas i en bra takt. Fattas väl bara annat med så överstimulerade nervbanor.

Utöver de anatomiska framstegen har även mamma och pappa gjort några framsteg vad gäller inhandlandet av saker. Numer finns inte bara en overall, utan två. Nummer två är är något större och något tunnare än nummer ett, vilket borgar för att det kommer att bli en fin vinter/vår-overall. Den förstnämnda får nog bli den som krypet åker hem i från BB. Det har även införskaffats två fina filtar till den lille. En filt kommer med största sannolikhet att få vara i bilen. Den lille ska ju inte behöva frysa i alla fall.

Förutom att köpa saker kan man ju också förbereda sig mentalt på livet med krypet. Till en början är det mycket kring förlossningen som man kan läsa på om. I detta ämne har det skrivits otaliga avhandlingar och några av dem har vi på bästa profylaktiska sätt satt oss in i. En och annan rad har sjunkit in i medvetandet genom högläsning. Denna högläsning består för det mesta, eller nåja, alltid, av att jag läser högt och Mia lyssnar. För lyssnar gör hon de stunder hon inte är upptagen med att skratta så hon nästan kissar på sig. Detta kräver kanske en närmare förklaring. En del i det profylaktiska arbetet kring förlossningen som barnmorskan rekommenderar är att de blivande föräldrarna läser diverse berättelser skrivna av andra nyblivna föräldrar. Detta för att påvisa att inget rörandes förlossningen kan förutspås, planeras eller anses vara onormalt. Det enda man faktiskt verkar veta är att kvinnan kommer att få rejält ont. Aj aj aj… Till saken hör också att vi igår läste ett par berättelser som nyblivna pappor hade skrivit. En hade tyckt att det var så oroligt och jobbigt att höra sin älskade ha ont att han övervägde att lämna förlossningssalen och gå ut i korridoren för att där ute bryta ihop av gråten som han hade i halsen. Kanske förståeligt, men inte vad man som gränslöst naiv blivande pappa ser som acceptabelt. I allt sorgligt finns förstås något gott. Som blivande pappa har jag lärt mig att det är helt okej att börja gråta, bryta ihop, svimma eller köpa kaffe mitt under förlossningsarbetet. Återigen, allt är normalt och inget är onormalt. I vissa fall är det nästan så att man bli förvånad över vad andra har varit med om och det är nära till hands att man tänker, ” Det där lär ju inte hända oss i alla fall”. Så visst tjänar det sitt syfte att vara lite påläst innan den stora dagen.

~ av Aktievinst på 25 augusti, 2008 @ 13:21.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: