Leonie 5 månader

Det är i skrivande stund exakt fem månader sedan världens sötaste dotter föddes. När man tänker tillbaka på den dagen är det lätt att bli aningen sentimental. Just nu har hela huset lagt sig, klockan är 23:03 på kvällen och jag har fritt spelrum att tänka mig bort för ett ögonblick. Den dagen var klockan 18:18 när lilla Leonie föddes. Den pärs och den stress som vi gått igenom, då i synnherhet Mia, fick en sorts förlösande och obeskrivligt lugn över sig framåt natten. Ungefär som när man ställer ett glas upp och ner över ett brinnande ljus. Stressen tonar sakta men säker bort, och när den väl försvinner så gör den det hastigt och för gott. Kvar blev bara en stor bubbla med massor av frågetecken, nyfikenhet, upprymdhet, längtan, hopp och självklart en massa kärlek.

En bekant till en bekant sa någon gång under graviditeten till Mia och mig att det skulle bli villkorslös kärlek från första ögonkastet. Hon drog jämförelsen med de kärlekar man träffar genom livet som man alltid måste trixa och fixa med för att de skall passa in i ens eget liv. Men så skulle det inte bli den här gången. Den här gången skulle det vara kärlek som flög rätt in i hjärtat och som aldrig skulle släppa taget. Och precis så har det blivit.

Vi stod där som nyblivna föräldrar och undrade hur det var möjligt att detta lilla flickebarn verkligen var vårt eget kött och blod, och medan vi funderade och beundrade smög hon sig sakta krypandes rakt in i våra hjärtan. Fem månader senare känner jag ännu exakt vad jag kände när jag såg henne komma till världen, när jag såg Lilleba lyfta upp Leonie på Mia’s mage och hur Leonie direkt började söka sig till bröstet. Från den stunden förstod jag att det skulle vara Leonie, Maria och jag, tillsammans, för alltid. Jag älskar dem båda så mycket att det gör ont ibland. När jag ser dem sova är jag så stolt. När jag hör dem andas vill jag bara lyssna mer. När jag ser dem ha kul tillsammans så smälter jag.

Dessa fem månader har passerat både snabbt och långsamt. Förvisso var det en tuff tid precis efter födelsen. Som nyblivna föräldrar var det mycket att ha koll på och mycket att kämpa med för att försöka göra allt rätt. När detta ändå inte alltid räckte till för att Leonie skulle vara glad kändes det från och till ganska tufft. Men av dessa minnen finns knappt något kvar alls idag. På det sättet har tiden passerat fort. Visst minns man några nattliga promenader och några sena utfallsnätter i köket, men det känns ju nästan roligt såhär i efterhand.

Den enskilt största milstolpen, såhär långt, måste jag säga var när hon började skratta. Jag minns inte exakt när det var, men jag minns känslan av glädje hos mig själv. Att denna lilla flicka kunde uttrycka välmående kändes fantastiskt. Än idag är det absolut underbart att se Leonie skratta och det kan göra mig precis hur lycklig som helst. Det är märkligt att ett leende eller skratt som kanske till och med är helt oavsiktligt kan vara så belönande för mig själv. Jag kan gå omkring och tänka på hennes smått gutturala och gurglande små skratt en hel dag och bara längta tills jag ska få träffa henne och gosa med henne. Då gör man vad som helst för att locka fram ett litet skratt.

Det som gör att det på sätt och vis känns som om dessa fem månader varit en väldigt lång tid är att vi har hunnit med så fantastiskt mycket. Jag har också fått vara hemma väldigt mycket och har på så sätt fått tid att umgås ganska mycket med Leonie. Av Leonies första 6 månader kommer jag att ha varit hemma heltid över 3 av dem. Det är ändå en tid som aldrig kommer att komma tillbaka och som jag verkligen är glad att jag har fått vara med om på nära håll. Några av de senaste dagarna har det verkligen känts som om vi knutit våra band väldigt hårt. Vi kan förvisso inte vara utan mamma, men vi har ändå fått väldigt mycket kvalitetstid ihop. Leonie har inte alls sovit sig igenom hela min pappaledighet, snarare tvärtom. Så fort vi har varit i någon galleria, restaurang eller hemma hos någon så har hon varit vaken och aktiv. Därför känns det också som om vi har gjort väldigt mycket ihop dessa dagar. Bäst av allt är att det är 1,5 månader kvar av pappaledigheten.

Ibland känns det som om jag längtar tills Leonie blivit lite större och vi kan göra en massa ”andra” saker ihop. Det finns ändå så himla mycket som jag drömmer om att få göra med henne, allt från att åka skridskor till kampsport och till golf, för att nämna några exempel. Men samtidigt är jag så väl medveten om att den här tiden aldrig kommer att komma tillbaka och att det är bäst att njuta medan den varar. Att ha förevigat minnen med hjälp av digitala kort från pappaledigheten där vi är i gallerior, leker hemma eller sitter på sushirestaurang känns väldigt viktigt. Inte bara för mig, utan för att jag vill att Leonie ska få se att både Maria och jag gör saker med henne från första början. Jag vill inte att Leonie någonsin ska behöva känna att vi inte gjorde tillräckligt mycket vare sig med eller för henne. Hon ska tvärtom känna att hon fick vara med på allt och att hennes föräldrar älskar henne över allt annat på denna jord. Nu förstår jag mycket bättre hur Mia kände det när hon var tvungen att gå till skolan och lämna Leonie hemma för första gången. Det känns ”fel” på något sätt. Jag vill också vara med henne hela tiden.

Det har verkligen varit en fantastisk tid och den här resan har ju fortfarande bara börjat.

~ av Aktievinst på 20 april, 2009 @ 18:18.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: