Blindtarm på vift

Dagens blindtarm ligger numer i en burk på väg till ett labb någonstans i Thailand, förmodligen Bangkok där vi är. Mia kurerar sig som bäst efter en jobbig natt och en lång dag där ”operation” varit huvudtemat.

Nåja, låt oss backa bandet en aning.

Strax efter att vi kommit hem från middagen igår kväll började Mia klaga över att hon fått ont i magen. Hon ställde många frågor om matförgiftning och annat som jag själv har stor empirisk erfarenhet av. Inget av detta verkade dock stämma in. Istället passade jag på att klämma till med en gammal slagdänga som min farmor ofta körde med: Man ska inte känna efter så mycket! En timme senare låg Mia dubbelvikt likt en fällkniv i sitt etui och klagade över smärtorna som tycktes öka i styrka hela tiden. Efter att ha masserat henne likt den massage hon själv bad om under förlossningen tyckte hon sig må lite bättre. Då trodde hon fortfarande att det förmodligen hade med ägglossningsbesvär att göra. Visst hade hon nämnt möjligheten att det skulle vara blindtarmen redan tidigare på kvällen, men det lyckades jag avfärda rätt snabbt genom att hänvisa till lite statistik och sannolikhetslära. Jag somnade strax innan 02:00 och Mia strax efter samma klockslag.

Klockan 06:00 blev jag väckt av Mia, igen. Då hade hon varit vaken i över två timmar och tycktes, om möjligt, ha ännu mer ont än tidigare. Nu ojades det riktigt mycket och dessutom ganska ljudligt, så högt att jag själv blev rätt orolig för vad som höll på att hända. Jag rusade i alla fall ner till receptionen och frågade om vad som var lämpligast, att åka till sjukhuset, privatläkare eller fixa en läkare till rummet. Svaret blev sjukhuset då de privata klinikerna inte hade öppnat så tidigt samt att en läkare till rummet skulle kosta väldigt mycket.

Eftersom Mia hade svårt att gå lyckades jag få upp en springpojke med rullstol som kunde köra henne ut till taxin. Leonie fick jag mer eller mindre slita upp ur sängen, ca fyra timmar före det att hon själv skulle ha vaknat. Av förståeliga skäl var hon inte på speciellt bra humör. Ett tema som har hängt med resterande del av dagen också, tyvärr.

När taxin väl kommit ända fram till akuten blev vi mötta av två killar i sjukhusuniformer som öppnade dörren. Den ena öppnade och den andre körde fram en rullstol, precis som om de visste att en sådan skulle komma att behövas. Mia kördes omgående in i en akutsal där hon tilldelades en sängplats och ett par sjuksköterskor i väntan på läkaren medan jag fyllde i diverse papper i receptionen. När jag fyllt i dessa och kommit in till Mia kom läkaren fram och pratade med oss. Efter att han tagit anamnes började han en mer fysisk undersökning. Efter någon minut av klämmande och kännande samt diverse frågor kom han fram till att det borde ha att göra med antingen ägglossning eller blindtarmen, precis vad Mia själv kommit fram till. På läkarens inrådan tog man ett blodprov samt genomförde en ultraljudsundersökning. Svaret på blodprovet indikerade någon form av inflammation i kroppen medan ultraljudet konstaterade att äggstockar, lever, njurar och blåsa såg bra ut, medan blindtarmen såg förstorad ut. Detta tyckte den första akutläkaren var tillräckligt för att fortsätta längs blindtarmsspåret samtidigt som han ville att kirurgen och tillika sjukhusets blindtarmsspecialist skulle kika på Mias fall. När Mia själv förstod att det kanske lutade åt att man måste operera redan inom några timmar började hon insistera på att det kanske var äggstockarna som var inflammerade trots allt. Läkarna var dock envisa och när specialisten bekräftade vad akutläkaren just sagt kändes det nog som om det inte fanns någon återvändo. Mia försökte få läkaren att klämma ur sig garantier om att det skulle vara blindtarmen, men det gick han inte med på. Som en sista check innan hon gick med på att opereras ringde vi till sjukvårdsupplysningen hemma i Sverige. Efter lite dividerande fram och tillbaka kom sjuksköterskan i luren fram till att hon inte hade någon anledning att misstro läkarnas dom och tyckte vi skulle följa deras rekommendationer. Sagt och gjort. Efter att ha diskuterat snittets storlek och placering gick Mia med på att låta sig opereras. Blindtarmsinflammation är trots allt en mycket allvarlig åkomma som måste åtgärdas på studs och som annars kan leda till döden. Men innan de kunde sätta skalpellen i Mia ville de ha garantier för att få betalt, så det vara bra till att slita upp kortet och signa för 130.000 Baht, ca 26.000 kr, tills det att försäkringsbolaget blivit inkopplat. Relativt billigt måste jag nog själv säga. Definitivt inte dyrare än i Sverige i alla fall. Med tanke på den service som kom runtomkring fanns inte mycket att klaga på. I princip har Mia haft 4-5 sjuksköterskor som sprungit omkring henne hela tiden. Så fort hon ropade på akutläkaren kom denne bokstavligen springande till henne (hur ofta har ni sett en läkare i Sverige springa till sin patient)? Narkosläkaren, en kvinna i 35-årsåldern, var mycket lugn och tillmötesgående med alla Mias önskemål och frågor. Hon lade nog ner 20 gånger så mycket tid på Mia som en svensk narkosläkare skulle ha gjort. Specialistläkaren som Mia diskuterade operationen med betedde sig som om vi vore hans bästa kunder på hela året. När Mia skulle röntga överkroppen ville jag inte ta med mig Leonie in varpå minst fyra tjejer flög på mig och erbjöd sig att passa henne medan jag var hos Mia. På samma sätt har de lekt med Leonie hela dagen så fort vi passerat dem i korridoren. Nej, säga vad man vill, men servicen och personalen har varit helt fantastisk. Jag kan lova att man aldrig hade fått vara med om samma bemötande i Sverige, inte en chans. Förresten glömde jag säga att Mia fick en operationstid bara tre timmar efter det att vi satt vår högra stortå på sjukhusets ägor.

Inför själva operationen var Mia lite rädd, och tacka f-n för det. Vem skulle inte tycka det vore lite obehagligt att bli opererad i ett främmande land när man dessutom har enorma smärtor som man tillråga på allt inte är säker på varifrån de kommer? Mia’s rädsla gjorde dock att jag själv tyckte situationen blev lite olustig. Från att ha varit lugnet själv kändes det obehagligt att se Mia ledsen, fastän jag vet hur enormt bra vård de har i Bangkok. Till saken hör att Mia började jiddra om en massa saker som skulle vara aktuella om operationen gick så snett som det bara kan gå och det var nog dödsstöten för hur länge jag kunde hålla tillbaka tårarna. Men för Pluttis skull försökte vi ändå sansa oss lite.

P1000189Jag fick egentligen inte följa med in i förberedelserummet, men för Mia gjorde de ett undantag. Både Leonie och jag fick gå in i rummet där det låg några andra också, var och en bakom ett eget draperi. Efter ett tag kom narkosläkaren in och sa att vi skulle få vara i ett annat rum där vi kunde vara ostörda eftersom Mia var lite orolig och kunde behöva lite mer lugn än de andra. Special treatment alltså!

När hon sedan rullades in för operation tog det verkligen stopp för mig och Leonie. Vi gick ut på stan och åt lite mat, surfade rätt på bokningsnummer för flyg och hotell till Hongkong och försökte kontakta dessa för att se om vi fick boka om. Men tyvärr… Det var nästan tur i oturen att jag bara köpt en enkelresa till Hongkong samt bara tagit tre nätter på hotell där. Vi får se om man kan få något av detta tillbaka på försäkringarna vi har.

Operationen startade 13:00 och skulle ta max en timme. Därefter skulle Mia spendera två timmar på uppvaket varefter hon skulle transporteras upp till rummet igen. På tal om rummet tog vi det bästa dem hade. Här kan man nämligen välja om man vill betala mer för ett eget rum eller mindre för ett delat rum. Vidare kan man faktiskt beställa högre våningsplan med bättre utsikt. Vi är i alla fall i ett eget rum högst upp! Mia har ett eget stort rum med badrum och stor platt-tv på väggen. 

Strax innan 16:00 var Mia tillbaka på rummet, aningen groggy. Men redan då kunde jag se att hon mådde bättre i alla fall. Samtidigt yrade hon något om en blindtarm i en burk som jag måste kika på. Det lät märkligt tänkte jag. Men service är service och vill man ha med sig en souvernir så får man kanske det, tänkte jag. Det visade sig att de har en skyldighet att visa upp blindtarmen för en anhörig till den drogpåverkade om de sagt att de ska ta bort den samt skicka den till patologen för en bekräftelse på sjukdom. Eftersom jag inte visste att man letade efter mig för detta ändamål gjorde jag mig inte särdeles tillgänglig för dem heller, varför det visade sig att denna blindtarm har transporterats runt hela sjukhuset i jakt på mig. Den hade till och med varit i lobbyn och vänt. Jag fick dock se den till slut, vilket var rätt lustigt. Den såg ut som den gör i alla böcker kan man säga.

P1000196-1Åter bad vi att få prata med kirurgen och åter kom kirurgen upp till rummet och pratade med oss. Då fick vi i alla fall reda på att alla blindtarmar måste skickas till labb för att få en definitiv bekräftelse på inflammation medan han i detta fall med blotta ögat kunde vara hundra procent säker på att det varit blindtarmsinflammation då den var rejält svullen och röd. Något jag kan bekräfta eftersom jag glott rätt länge på den också.

När Mia sakteligen började återhämta sig åkte Leonie och jag till MBK för att köpa tre t-shirts, sedan tillbaka till hotellet för att packa, boka om rummet (nu behöver vi ju fler dagar i Bangkok). Mia vill ha oss båda hos sig på sjukhuset i natt och jag kan förstå det. Därför har vi nu preppat oss med alla förnödenheter vi kan behöva (välling, nattvälling, mat, pyjamas, klänningar, blöjor och dricksvatten) och begett oss tillbaka till Mia. Väl på sjukhuset frågade jag om de hade barnsängar, vilket de också hade. Denna barnsäng var stor, så stor att den nog upplevs som alldeles gigantisk av Leonie.

P1000199Nu på kvällen märker man hur Mia klarnar mer och mer. Från att ha varit kraftigt drogpåverkad och väldigt trött är hon nu mer utvilad, gladare och allmänt piggare och starkare. Med andra ord känns allt mycket lättare och roligare igen.

Läkarens ordination är att Mia måste upp och gå så fort som möjligt. Nu måste magen tränas upp igen och ju fortare desto bättre. Om ca tre dagar får hon åka ”hem” och om en vecka bör hon vara helt återställd. Dock dröjer det minst sex veckor innan man får bada med sitt ärr.

Jag har kontaktat försäkringsbolagen och de har också kontaktat mig. Jag känner inte till alla detaljer ännu, men det verkar som om vi inte behöver bekymra oss för ett enda av våra utlägg hittills på sjukhuset. Kanske kan vi få viss hotellkompensation nu när vi måste stanna kvar längre också.

Jag har duschat och bäddat ner mig i soffan. Mia har just somnat och jag är trött som en gris. Det ska bli underbart att få sova nu.

~ av Aktievinst på 6 september, 2009 @ 23:25.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: