Viggo Nils Tore Sjöholm är född

Tidigt i morse, kl 02:49, i rum 102 på Södra BB, bara några meter bort från det rum där Leonie kom till världen, föddes den välskapta och söta lilla grabben Viggo Nils Tore Sjöholm. Han skall heta Viggo för att vi bestämt det, Nils efter mig själv, pappa, min farfar och min morfar, samt Tore efter min farfar.

Det blev en ganska körig kväll, på sätt och vis. Mia ringde när jag var på jobbet och sa att hon ville åka in till Södra BB för att göra en koll då värkarna blivit hyggligt kraftiga. Jag skulle ha ätit middag med några kollegor från min tid på KS kl 18:00, men det fick vänta till 19:00, såvida inte pojken skulle komma omedelbums.

Efter kontrollen kändes det åter lugnare. Några värkar, hyggligt regelbundna, men inget som gjorde att vi skulle vara kvar på BB. Istället släppte Mia av mig vid restaurangen jag bestämt med de tidigare kollegorna. En halvtimme senare ringde Mia och sa att värkarna var så pass kraftiga att jag nog borde komma hem ganska omgående. Sagt och gjort, jag fick skjuts hem av Chricka och var hemma till 20:00 redan.

Klockan 21:10 hade Mia så ont att vi ringde Södra BB och fick beskedet att vi borde komma in på en kontroll. Mia var dock så övertygad om att det var dags att jag ringde Ingela och sa att det var nu vi var tvugna att åka in. Ingela frågade om jag trodde det var ”på riktigt”, och att döma av Mia så var det så det var. Nu skulle han snart komma ut, den lille Viggo.

21:30 ringde jag efter en Taxi. Ingela hade just anlänt och det var hög tid att åka in. Att döma av Mia var värkarna rejält kraftiga och hon kunde knappast prata under tiden. Däremot verkade det lugnare mellan värkarna än vad jag kommer ihåg att det var med Leonie. Hur som helst kom taxin och vi begav oss in till Södra BB klockan 21:52. I taxin skickade jag ett sms till Saga och berättade att det nu var på gång. Vi hade lovat att göra det när vi åkte in.

När vi kom fram blev vi mötta av Monika. Mia stapplade fram mellan värkarna och rätt snart klev vi in i rum 102. Det var alltså här det skulle ske. Det var här lilla Viggo skulle få se världens ljus för första gången. Precis som storasyster gjort nästan 2,5 år tidigare.

För att korta ner förlossningsrapporten kan jag nämna att det hela gick 100 ggr bättre än senast. Mia var fantastiskt stark hela vägen och lyckades också vänta med lustgasen till det verkligen blev ohållbart, något jag tror gjorde att hon hade glädje av den under hela förlossningen. I slutet fick hon till en märklig teknik som verkligen fungerade, och ingen var lyckligare än jag för detta (även om man kan tro att Mia skulle varit lyckligare).

I tre omgångar kontrollerades hur långt förlossningen gått. Första gången var då vi kom in till BB, 3cm, perfekt att åka in alltså. Nästa gång hoppades jag innerligt att det skulle vara 7cm, men förstod att det inte skulle ha gått så långt. Döm om min förvåning när svaret var 7cm. Tredje och sista gången önskade jag inget hellre än att det skulle vara 10cm, men åter visste jag att det hade gått alldeles för fort för att vara möjligt. Icke! 10cm, nu är han på gång…

När väl lille Viggo lyftes upp och skulle placeras på mammas mage såg Mia alldeles förvånad ut. Först frågade hon Monika om det verkligen var över, sedan uttryckte hon sin tacksamhet till Monikas överlägsna hjälp under hela förlossningsarbetet. För att vara Mia, och givet omständighterna, förstod jag genast att hon verkligen gillade hur hon blivit bemött och hjälpt av Monika.

Det mesta var som ett töcken. Jag var lättad, glad och exalterad på en och samma gång. Tänk att vi fått en liten grabb, och vilken grabb sen. Hur fin och perfekt som helst. Jättefin och verkade hur snäll som helst. Viggo skrek lite när han kom ut, men fann sig snabbt vid mammas bröst och såg sedan ganska nöjd ut.

Det skulle dröja ett par timmar innan Monika skulle komma för att mäta och väga Viggo, och under denna tiden låg vi, Mia och jag, på varsin sida om Viggo i våra sängar och bara pratade och tittade. Det känns otroligt att vi nu har ytterligare ett barn. Ett välskapt och alldeles perfekt litet barn till. Förlossningen gick långt över förväntan. Inte en enda komplikation. Jag är oförmögen att beskriva hur glad jag är för Mias skull över att allt gått så bra.

Efter en liten stund somnade jag, utmattad och trött, vid sidan om min son, och vaknade inte förrän Monika kom in och det var dags att mäta och väga.

Vår lilla sons första värden: 50 cm lång och 3615 g.

~ av Aktievinst på 13 april, 2011 @ 12:30.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: