Leonie lagar hela middagen själv, men bränner handen

Dagen började riktigt bra, men slutade ack så mycket sämre. Med andra ord börjar vi den här berättelsen i början av dagen och avslutar sedan ganska kort och rappt.

Mia fick åter sovmorgon medan jag struttade upp med barnen som en gasell på morgonen. Gasellsprången kom framförallt av att båda barnen hade den goda smaken att sova ut lite extra länge i dag. Efter ett par timmar steg Mia upp och jag tänkte då att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och sätta igång och städa huset. Främst var det allt skräp som ansamlats vid garaget jag ville göra mig av med.

Eftersom vi är välsignade av att ha världens snällaste dotter, som inget hellre vill än att hjälpa till, oavsett om det är att öppna paket åt Viggo eller städningen här hemma så lät jag henne självklart följa med till soptippen, eller ”återvinningscentralen”, som jag lärde henne säga. Efter att ha fyllt bilen full med allt junk som legat och skräpat utanför garaget begav vi oss till tippen. Vi var dessvärre inte ensamma. Det var jordens kö som mötte oss när vi kom dit, så vi fick vackert sitta i bilkö en ganska lång tid. Den här kön var så lång att man slog av motorn medan man satt och väntade, för att sedan krypa fram ca 5 meter, eller en bils längd. Nåni, som satt i baksätet var så snäll hela tiden. Inte en enda gång gnällde hon över att det tog lång tid eller var tråkigt. Sådant beteende måste självklart belönas och jag frågade därför om hon ville sitta i mitt knä och köra bilen. Ganska självklart blev hon förstås superglad över att få styra bilen, och hon gjorde det till min förvåning rätt bra. Gubbarna som jobbade vid containrarna tittade storögt på oss när vi rullade upp bilen på rampen.

Nåni följde självklart med pappa ut, hjälpte till att bära, slängde och trotsade på det stora hela allt skit och damm som flög omkring luften väldigt bra. Endast ett stort leende på läpparna. Precis så där som kan få en pappa att smälta vid blotta tanken på de få orden, ”pappas flicka”. Hon hjälpte till och hon såg betydligt större ut än de tre år hon är. Utanför garaget hade vi inte enbart skräp, utan även en massa pantflaskor som vi skulle panta på vägen hem. Jag försökte förklara för Leonie att vi skulle panta flaskorna och i utbyte få en del pengar, pengar som jag skulle sätta in på hennes bankkonto som tack för att hon hjälper till så mycket. Jag försökte också förklara att summan pengar kommer att bli ännu större med tiden, och att hon kan köpa något fint för dem när hon blir större. Och om mitt hjärta för Leonie inte redan hade smält tillräckligt tidigare under dagen så gjorde det definitivt det nu när hon förklarade för mig att hon tänkte köpa en bil för pengarna när hon blir stor. 120 bagis blev det till slut, och även om det inte räcker till en bil när hon blir stor så kanske det räcker till något annat fint. Dessutom finns förstås chansen att vi hinner panta fler flaskor innan hon behöver sin bil.

När vi väl kom hem dröjde det inte många timmar innan Saga, Ivar och Axel kom över. Tillsammans med Mia och Viggo gick dem alla till en park i närheten medan jag åkte och bytte en slips jag fått i julklapp. På kvällen skulle jag laga middag och självklart fanns det ytterligare en familjemedlem som genast anmälde sitt intresse för att hjälpa till med matlagningen.

Eftersom jag tycker det är kul att låta Leonie vara med så fick hon självklart hjälpa till. Faktum är att jag planerade att låta henne göra i princip hela middagen. Vi började med att koka potatis. Inför detta tog jag på Nåni ett förkläde, liknande det jag själv bar. Därefter tvättade Nåni alla potatisar själv. Hon fick inte dela dem med kniv, så det gjorde jag. Däremot fyllde hon en kastrull med vatten, lade ner alla potatisarna. Saltade vattnet och ställde kastrullen på rätt platta, samt vred på värmen på max. Därefter tog hon fram en skärbräda, jag tog fram paketet med köttbiffarna. Hon lade snyggt upp biffarna på skärbrädan och saltade och pepprade dem. Nästa steg var att ta fram lite tomater och skölja dessa. Jag tog ut dem ur kylskåpet, men Nåni sköljde dem. Därefter dukade vi bordet tillsammans. Jag dukade upp åt Mia och mig och Nåni dukade upp åt sig själv. Jag lärde henne att gaffel ligger till vänster om tallriken och kniven/skeden till höger. Därefter tog jag fram två stora glas och en plastmugg ur skåpen, men Nåni insisterade på att få ett stort glas nu när hon är en stor tjej. Eftersom potatisen skulle koka ett tag tog vi en paus och tittade på lite tv. När det sedan var dags att steka köttet och dessutom då använda en av plattorna närmast oss själva var jag nog med att hela tiden tjata om hur farligt det var att lägga handen i närheten av spisen. Jag gjorde detta konstant eftersom jag tänkte att hon säkert glömmer bort en sådan uppmaning rätt snabbt. Nåni hällde ner flytande margarin i pannan, pressade ut lite honung ur flaskan och lade slutligen i köttet med den kryddade sidan nedåt. Så långt allt väl.

Med en stekspade påtade hon lite i pannan när hon tyckte det behövdes. Hela tiden upprepade jag mantrat att inte röra vid vare sig spisen eller stekpannan, och för säkerhets skull höll jag ett gott öga på hennes händer. Leonie vände sedan köttbitarna med stekspaden, helt på egen hand, och detta moment var nog det som förvånade mig mest. Så, när alla bitarna var vända, i ett ögonblick då jag verligen höll ögonen på henne, tjöt hon till och sa att hon bränt sig. Eftersom jag stod lutad över henne och hela tiden hade koll på hennes händer förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, men tänkte att det säkert stänkt upp lite stekfett på handen. Nåni tjöt i högst någon minut, sedan var det bra och jag tänkte inte mer på det hela just då. Jag kikade på handen men kunde inte se något. Bara några minuter senare satt vi alla till bords och åt en jättetrevlig middag.

En timme senare skulle jag ut för att möta upp Jocke på stan och ta en öl. Jag sa hejdå till familjen och gick mot tunnelbanan. Just som jag kommit in till stan ringde Mia och var fullkomligt hysterisk. Hon sa att Leonie bränt sig på hela handen, att hon ringt vårdguiden, att det var en 2:a gradens brännskada och att vi måste åka till akuten direkt. Lite bestört över att sådana här saker alltid tycks hända när jag ska iväg på något försökte jag få lite mer information ur Mia. Dock var det enklast att låta det gå några minuter och sedan ringa upp igen. Denna gång var det lättare att få reda på exakt vad som hänt och vad status var.

Det visade sig att Leonie måste ha brännt sig på stekpannekanten när vi lagade mat, för nu hade hon ett 4 cm långt streck på ovansidan (!) av handen. Mia hävdar att det var 5 mm brett, men jag vill säga att det var ca 1 mm brett. Dock med en tunn och smal grå linje i mitten, vilket är ett tecken på en 2:a gradens brännskada. Jag hann nätt och jämt dricka upp min öl innan Mia kom förbi och plockade upp mig vid Stureplan. I bilen satt en sovande Viggo och en väldigt glad liten Nåni. Hon satt och mumsade på en piggelin… Jag var själv inte speciellt orolig då jag tänkte att det inte finns mycket en läkare kan göra. På sin höjd trodde jag de skulle ge henne ett bandage som kan vara lite vadderande och skyddande. Mia tänker däremot steget längre, på eventuella ärr och andra mer permanenta men, men så illa såg det inte alls ut att vara i mina ögon.

Hade jag varit hemma hade jag nog inte tyckt det var någon idé att åka in till sjukhuset, definitivt inte akuten, men med vetskap om att det lika bra är att få det överstökat och att Mia kan få lite lugn så åkte vi i alla fall in. Väl på akuten gick det otroligt snabbt att få träffa en läkare. Även om hon självklart inte skrattade åt oss kunde jag inte hjälpa att notera hennes formulering, ”Det här är en väldigt, väldigt snäll brännskada”. Summa summarum fick hon ett bandage om handen med uppmaningen att ta bort det så snart det bildats en skorpa då luftläkningen går snabbare. Mia blev lugn av att höra att det inte skulle bli några ärr av det eller andra bestående men och familjen kunde lugnt åka hem igen.

Nåni somnade i bilen och jag fick bära in henne till sin säng. Där somnade hon sött till slut. Sammantaget har jag lite dåligt samvete för att Nåni brände sig. Å andra sidan är det enda sättet att se till att det inte skulle ske att inte låta henne vara i närheten av spisen alls, och det tycker jag är en större förlust. Jag tyckte jag höll bra koll på henne och kanske är det det som stör mig mest, att det ändå skedde något elände under mitt vakande öga. En sak som också skall lyftas fram är att Leonie i princip lagade hela middagen åt Mia och mig. Självklart med lite hjälp från mig, goda tips och goda råd, samt ett rejält flyttande fram och tillbaka av pallen som hon står på. Men hon lagade faktiskt hela middagen själv, 3 år gammal.

 

~ av Aktievinst på 27 december, 2011 @ 22:46.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: