Viggo och pappa på akuten

Det här inlägget kan skrivas hur långt som helst, men jag ska försöka fatta mig någorlunda kort.

Det hela började med att Mia ringde mig när jag satt i bilen hem och hon lät minst sagt upprymt på rösten. Det visade sig att Viggo måste ha svalt en stor kork. En sådan kork som sitter på en PET-flaska. En ganska rejäl kork med andra ord. Jag frågade hur han skulle ha kunnat svälja en så stor kork, och svaret blev att den ju fattades och att han därför måste ha svalt den. Att den kanske kunde finnas någon annan stans i huset trodde inte Mia då hon hade vänt upp och ner på hela bygget. På frågan om det i så fall verkligen fanns en kork från början fick jag ett något oklart svar.

Så till nötterna på Vårdguiden: Eftersom Mia tvingade mig att ringa dit var jag tvungen att göra just det. På Vårdguiden höll de med mig om att sannolikheten för att den lille grabben skulle ha kunnat svälja en kork måste anses som fruktansvärt liten. Bra, tyckte jag som trodde att jag nu kunde lägga på luren och inte göra så mycket mer. Men fel hade jag. Eftersom den vänliga damen på andra sidan telefonen inte hade befunnit sig i vårt hus vid tidpunkten då Viggo skulle ha svalt korken kunde hon inte ta på sig ansvaret att så inte var fallet heller. Med andra ord var det bara att börja klä på sig och bege sig till akuten.

Väl på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) blev sjuksköterskan i kassan så förvånad över min historia att hon ånyo tog sig en granskande blick på den lille grabben. En grabb som knappast gav sken av att må illa i alla fall. En grabb som var i fullt sjå med att trycka på precis varenda knapp han kunde komma åt. Sprang fram till dörrar som automatiskt öppnade sig och sa ”hejdå” till allt och alla som kom i närheten av honom. ”Vänta här” fick jag order om. Javisst, självklart, inte skulle jag åka hem och möta moderns blick utan att åtminstone ha fått träffa en läkare.

Sköterskan greppade tag om första tillgängliga läkare som syntes till i korridoren. De utväxlade några ord och inom några sekunder kom en läkare med en mugg med saft fram till oss. Viggo fick saften och satte i sig hela muggen på färre än några sekunder. Läkaren såg minst sagt förvånad ut samtidigt som han höll upp en PET-kork mot Viggos hals. Sen skrattad han lite innan han sa,

– På allvar, skulle den här lilla killen ha svalt en sådan här kork. Är det en sån här kork du menar att han har svalt?
– Jag menar ingenting. Men det stämmer att min fru menar det. Jag menar att det är omöjligt.
– Ja, vi kan nog anse det som smått omöjligt. Han skulle inte ha klarat att dricka om han svalt korken.
– Får jag säga till min fru att du har sagt detta?
– Absolut, ni kan sova lugnt. Kom in om ni märker att han har jätteont och inte kan sova.
– Får jag säga till min fru att du skrattade när du fick höra vår historia?
– Du får betala i luckan.
– Okej, tack för hjälpen.

Så här i efterhand var det faktiskt lite roligt. Men just där och då var det lite jobbigt att behöva åka in. Samtidigt håller jag med Mia, har man väl fått det rådet av legitimerad personal känns det i princip fullständigt oansvarigt att inte åka in och kolla upp det. Kruxet är bara att man kanske inte ska ringa till Vårdguiden var och varenda gång det är något man undrar över. Man vet ju redan vad svaret kommer att bli…

~ av Aktievinst på 3 december, 2012 @ 19:12.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: